Hoppa till innehållet

Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
145
OM KÄRLEKEN VORE ALLT

Hon drog sig undan från mig och stod och stödde sig mot väggen, medan jag satt kvar på kanten av soffan och darrade i varje led, medveten om vad jag hade gjort — kände avsky för det, men ville ändå egensinnigt icke ha det ogjort.

»Jag är vansinnig!» sade jag dystert.

»Ditt vansinne är mig kärt, älskade», svarade hon.

Hon stod med bortvänt ansikte, men jag såg glansen av en tår på hennes kind. Jag grep ett fast tag i soffan och tvingade mig att sitta kvar där.

»Är kärleken det enda?» frågade hon i en sakta, ljuv ton, som tycktes bringa lugn även åt mitt pinade hjärta. sOm kärleken vore det enda, skulle jag följa dig, klädd i trasor om så behövdes, till världens ända, ty du håller mitt hjärta i brand. Men är kärleken det enda?»

Jag svarade ej. Jag blyges nu, då jag tänker på att jag icke ville komma henne till hjälp.

Hon kom fram till mig och lade handen på min axel; jag förde upp min hand och fattade hennes.

»Jag vet, att människor skriva och tala som om det vore så», återtog hon. »Kanske låter ödet det vara så för somliga. Ack, om jag vore en av dem! Men hade kärleken varit det enda, så hade du låtit konungen dö i sitt fängelse.»

Jag kysste hennes hand.

»Hedern binder även en kvinna, Rudolf. Min heder ligger i att vara trogen mitt land och min ätt. Jag vet inte, varför Gud har låtit mig älska dig, men jag vet, att jag måste stanna här.»

Jag sade fortfarande ingenting, och efter en stunds tystnad fortfor hon:

»Din ring skall jag alltid bära på mitt finger, ditt hjärta i mitt hjärta, din kyss på mina läppar. Men du måste resa och jag måste stanna. Kanske måste jag även göra något, vid blotta tanken på vilket jag känner mig nära att dö.»

Jag förstod vad hon menade, och en rysning genomilade mig. Men jag fick icke låta alldeles överväldiga mig av mina känslor i hennes närvaro. Jag steg upp och fattade hennes hand.

»Gör vad du vill eller måste», sade jag. »Jag tror, att Gud visar sina avsikter för sådana som du. Min uppgift är lättare; jag skall ständigt bära din ring på mitt finger, ditt hjärta i mitt, och aldrig skall en annan kvinnas kyss vidröra mina läppar. Så måtte Gud trösta och styrka dig, älskade!»


10 KFången på slottet Zenda