Ljudet av sång trängde nu till våra öron. Det var prästerna i kapellet, som sjöngo själamässorna över dem, som nu lågo döda. Det var som om de sjöngo Requiem över vår jordade lycka, anropande Gud om tillgift för vår kärlek, som icke ville dö. De milda, ljuva, vemodsfulla tonerna höjde och sänkte sig, medan vi stodo mitt emot varandra, jag med hennes händer i mina.
»Min drottning och min skönhet!»
»Min älskare och trogna riddare! Kanske återse vi varandra aldrig mera. Kyss mig, älskade, och låt oss skiljas!»
Jag kysste henne som hon bjöd mig, och till sist slöt hon sig intill mig, viskande intet annat än mitt namn och detta om och om igen — och om igen — och om igen, och därpå skildes vi.
Jag gick hastigt ned till vindbryggan. Sapt och Fritz väntade på mig. Med deras tillhjälp bytte jag om kläder och dolde mitt ansikte, som jag gjort mer än en gång förut, varpå vi stego till häst utanför borgporten och redo hela natten ända till daggryningen, då vi kommo till en liten järnvägsstation strax på andra sidan Ruritaniens gräns. Tiden för tågets ankomst var ännu icke inne, och medan vi väntade, promenerade vi fram och tillbaka utefter en liten bäck, som rann genom en äng. De lovade att underrätta mig om allt, som hände; de överhopade mig med vänlighet — till och med gamle Sapt var rörd ända till mildhet och Fritz visade sig vek och halvt omanlig, så överväldigad var han. Jag lyssnade liksom i en dröm till allt vad de sade! »Rudolf! Rudolf! Rudolf!» genljöd det ännu i mina öron — ett omkväde av sorg och kärlek. Slutligen märkte de, att jag icke förmådde skänka någon uppmärksamhet åt vad de sade, och vi gingo fram och tillbaka under tystnad, till dess Fritz vidrörde min arm och jag såg på avstånd röken av tåget. Då räckte jag dem båda handen.
»Den här morgonen äro vi inga riktiga män», sade jag småleende, »men vi ha varit det, eller hur, Sapt och Fritz, gamla vänner? Vi ha skött oss väl tillsammans.»
»Vi ha slagit förrädare och befäst konungens tron», sade Sapt.
Plötsligt, innan jag märkte hans avsikt eller kunde förekomma honom, blottade Fritz von Tarlenheim sitt huvud och böjde sig ned, som han brukade göra, och kysste min hand; då jag ryckte undan den, sade han med ett försök till skratt:
