»Himmeln gör inte alltid de rätta männen till konungar!»
Det ryckte kring gamle Sapts mun, då han kramade min hand.
»Djävulen har sin hand med i de flesta saker», sade han.
Folket på stationen tittade nyfiket på den högväxta mannen med det väl inhöljda ansiktet, men vi fäste oss icke vid deras blickar. Jag stod med mina två vänner och väntade, till dess tåget kom fram. Då skakade vi hand om igen utan att säga något, och denna gång — för att vara av gamle Sapt var det rätt märkvärdigt — blottade båda två huvudet och stodo på detta sätt, till dess tåget fört mig bort ur deras åsyn. De, som sågo oss, trodde förmodligen, att det var någon högt uppsatt person, som för sitt nöjes skull avreste inkognito från denna lilla station, medan det i verkligheten endast var jag, Rudolf Rassendyll, en engelsk adelsman och yngre sonen av en god familj, men utan rikedom eller samhällsställning eller av särdeles hög rang. De skulle ha känt sig mycket svikna, om de hade vetat det. Men hade de känt till allt, skulle de ha betraktat mig ännu nyfiknare. Ty vad jag än var nu, hade jag dock i tre månader varit konung, och om det än icke är något att vara stolt över, så är det åtminstone en vunnen erfarenhet. Jag skulle utan tvivel ha tänkt mera på det, hade icke genom luften, från Zendas torn, som försvunno på avstånd, genljudit och trängt in i mina öron och i mitt hjärta en kvinnas kärleksrop: »Rudolf! Rudolf! Rudolf!»
Lyssna! Jag hör det ännu!
XXII.
NUTID, FORNTID — OCH FRAMTID
De närmare omständigheterna för min hemresa kunna icke ha mycket intresse. Jag for direkt till Tyrolen och tillbragte där fjorton dagar i stillhet, mestadels liggande, ty en stark förkylning hade utvecklat sig; jag var även offer för en nervös reaktion, som gjorde mig svag som ett litet barn. Så snart jag hade kommit fram till min uppehållsort, skickade jag ett, som det kunde tyckas, helt bekymmerslöst brevkort till min bror med tillkännagivande, att jag var vid god hälsa och snart skulle komma hem.
