ett nummer av Illustrated London News. Han öppnade tidningen och vecklade ut en dubbelsidig plansch, som föreställde Rudolf V:s kröning i Strelsau. Han lade fotografien och planschen bredvid varandra; jag satt vid bordet, och då jag såg på dem, försjönk jag i tankar. Mitt öga gick från mitt eget porträtt till Sapt, till Strakencz, till kardinalens rika skrud, till Svarte Michaels ansikte och prinsessans ståtliga figur vid hans sida. Jag betraktade allt detta länge och ivrigt och väcktes först, då min brors hand lades på min axel. Han såg på mig med ett gåtlikt uttryck.
»Som du ser», sade jag, »är det en märkvärdig likhet. Jag tror verkligen, att det är bäst jag inte reser till Ruritanien.»
Rose var visserligen till hälften övertygad men ville icke överge sin ställning.
»Också en ursäkt!» fräste hon. »Du vill inte göra någonting, det är hela saken. Du kunde ju slutligen bli ambassadör!»
»Jag tror inte att jag vill bli ambassadör.»
»Det är mer än vad du nånsin kommer att bli», replikerade hon.
Det är antagligen mycket sant, men det är icke mer än vad jag har varit. Tanken på att bli ambassadör kunde svårligen blända mig. Jag hade ju varit konung!
Rose lämnade oss nu stött, och Burlesdon tände en cigarrett och betraktade mig åter med samma egendomliga blick.
»Planschen i tidningen…», började han.
»Nå, vad är det med den? Den visar, att konungen av Ruritanien och din ödmjuka tjänare äro varandra så lika som två bär.»
Min bror skakade på huvudet.
»Jag tror nog det», sade han. »Men jag skulle se skillnaden mellan dig och den person, som fotografien föreställer.»
»Nå, men mellan mig och den, som är avbildad på tidningsplanschen?»
»Jag skulle göra åtskillnad på fotografien och planschen, ty visserligen är planschen mycket lik fotografien, men…»
»Nå?»
»Den är mera lik dig», sade min bror.
Min bror är en bra karl och genomärlig, så att oaktat han är gift och mycket svag för sin hustru, skulle han kunna
