är säker på att sir Jacob skulle vilja ha dig till attaché. Antag, Rudolf — för min skull.»
När min svägerska tar saken från den sidan, rynkar sina vackra ögonbryn, vrider sina små händer och får en bönfallande blick, allt för en sådan odågas skull som jag, för vilken hon icke har något naturligt ansvar, känner jag samvetsförebråelser. Dessutom ansåg jag det möjligt att, om jag antoge den föreslagna befattningen, kunna tillbringa tiden på ett ganska angenämt sätt, varför jag svarade:
»Min snälla lilla Rose, om inte något oförutsett inträffar på ett halvår och sir Jacob gör mig ett erbjudande, så följer jag med honom!»
»Å, Rudolf, så snällt av dig! Vad det gläder mig!»
»Vart skall han resa?»
»Det vet han inte ännu, men han är säker på att det blir en bra ambassad.»
»För din skull», sade jag, »följer jag med, om det också endast blir en vanlig simpel beskickning. När jag gör en sak, gör jag den inte till hälften.»
Alltså hade jag givit mitt löfte; men ett halvår är ett halvår och synes en evighet, och som denna tidslängd nu låg mellan mig och min blivande flitiga verksamhet (jag antager, att attachéer äro flitiga, men jag vet inte, ty jag blev aldrig attaché åt sir Jacob eller åt någon annan), såg jag mig ivrigt om efter något lämpligt sätt att tillbringa denna tid. Och det föll mig plötsligt in, att jag skulle besöka Ruritanien. Det kan tyckas besynnerligt, att jag ännu aldrig hade besökt detta land; men min far hade alltid (trots en hemlig förkärlek för Elphbergarna, vilken hade förmått honom att ge mig, sin andra son, det beryktade Elphbergska namnet Rudolf) satt sig emot att jag skulle resa dit, och efter hans död hade min bror, påverkad av Rose, antagit den familjetradition, som bjöd, att vi skulle hålla oss så långt bort som möjligt från det landet. Men från det ögonblick jag fick Ruritanien i huvudet, brann jag av nyfikenhet att få se det. Noga taget äro rött hår och lång näsa icke inskränkta till regenthuset Elphberg, och den gamla historien syntes ett löjligt otillräckligt skäl för att avhålla mig från att lära känna ett högst intressant och viktigt rike, ett som hade spelat en icke ringa roll i Europas historia och kunde komma att göra det ännu en gång under en ung och kraftig härskare, som den nya konungen påstods vara. Mitt beslut stod
