Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
16
ANDRA KAPITLET

mig att erhålla någon bostad, i alla händelser skulle jag få betala ett orimligt högt pris. Jag beslöt att stanna i Zenda, en liten stad omkring åttio kilometer från huvudstaden och sexton från gränsen. Mitt tåg kom fram dit på aftonen; jag ämnade tillbringa följande dag, som var en tisdag, med en vandring över bergen, som påstodos vara mycket vackra, kasta en blick på det beryktade slottet och så följa med tåget till Strelsau på onsdag morgon för att på aftonen vända om till Zenda och tillbringa natten där.

Alltså steg jag av i Zenda, och då tåget gick förbi mig, där jag stod på perrongen, såg jag madame de Mauban sittande på sin plats; tydligen fortsatte hon till Strelsau, sedan hon med större omtänksamhet, än jag kunde skryta över, hade på förhand skaffat sig rum där. Jag log vid tanken på hur förvånad George Featerly skulle ha känt sig, om han vetat, att hon och jag hade varit reskamrater så lång väg.

Jag fick ett mycket vänligt mottagande på hotellet — det förtjänade i verkligheten endast namnet gästgivaregård —, som hölls av en fet gammal dam och hennes två döttrar. Det var snälla, stillsamma människor, och de tycktes mycket litet intressera sig för de stora saker, som försiggingo i Strelsau. Den gamla hotellvärdinnans hjälte var hertigen, ty han var enligt den avlidna konungens testamentariska bestämmelser herre över Zendas gods och slott, vilket reste sig ståtligt på sin branta höjd i ändan av dalen en och en halv kilometer eller så omkring från hotellet. Den gamla värdinnan tvekade till och med ej att beklaga, att icke hertigen i stället för hans bror satt på tronen.

»Vi känna hertig Michael», sade hon. »Han har alltid levat bland oss, varenda ruritan känner hertig Michael. Kungen däremot är nästan en främling; han har vistats så mycket utomlands, att inte en på tio känner honom ens till utseendet.»

»Och nu», instämde en av de unga flickorna, »lär han ha rakat av sig skägget, så att ingen människa känner igen honom.»

»Rakat av sig skägget!» utbrast modern. »Vem har sagt det?»

»Johan, hertigens skogvaktare. Han har sett kungen.»

»Jaså. Kungen vistas nu», sade värdinnan vändande sig till mig, »på hertigens jaktslott i skogen här; härifrån beger han sig på onsdag morgon till Strelsau för att bli krönt.»