Det intresserade mig att höra detta, och jag beslöt mig för att dagen därpå gå åt jaktslottet till för att möjligen få se en skymt av kungen. Den gamla värdinnan fortfor med mycken svada:
»Å, jag önskar han inte befattade sig med något annat än sitt skjutande — det och vin och en sak till är allt vad han bryr sig om, påstås det — och lät vår hertig bli krönt om onsdag. Ja, det är min önskan, och jag är inte rädd att uttala den för vem som helst.»
»Tyst, mamma!» varnade döttrarna.
»Å, det är många, som tänka på samma sätt som jag!» utropade gumman envist.
Jag kastade mig tillbaka i min djupa länstol och skrattade åt hennes iver.
»Jag för min del», sade den yngre och vackrare av de två döttrarna, en ljus, glad och munter tös, »hatar Svarte Michael! Nej, en röd Elphberg ska det vara, mamma! Det påstås, att kungen är röd som en räv eller som…»
Och hon skrattade skälmaktigt, i det hon kastade en blick på mig, och knyckte på huvudet åt systerns förebrående min.
»Mången man har förbannat deras röda hår förrän nu», mumlade den gamla värdinnan, och jag erinrade mig James, femte greve av Burlesden.
»Men aldrig någon kvinna!» utropade flickan.
»Jo, även kvinnor, då det var för sent», lydde det stränga svaret, som bragte flickan till tystnad och rodnad.
»Hur kommer det till, att kungen är här?» frågade jag för att avbryta den förlägna tystnaden. »Det här är ju hertigens besittning, säger ni.»
»Hertigen har inbjudit honom att stanna här till om onsdag. Hertigen är i Strelsau och leder förberedelserna för kungens mottagande.»
»De äro således vänner?»
»Man kan inte vara bättre vänner», sade värdinnan.
Men den blomstrande unga flickan knyckte på huvudet igen; hon kunde icke lägga band på sig längre och bröt ut på nytt:
»Ja, de älska varandra ungefär som män bruka göra, när de fika efter samma plats och samma kvinna som hustru!»
Modern blev blossande röd av förargelse; men de sista orden hade eggat min nyfikenhet, och jag gick emellan, innan hon hann börja att banna.
