jag. »Och nu får jag säga godnatt och tacka er, mina damer, för er artighet och det angenäma samtalet.»
Därmed steg jag upp, gjorde en lätt bugning och gick mot dörren. Den unga flickan skyndade att lysa mig, och karlen drog sig undan för att släppa fram mig, fortfarande stirrande på mig. I samma ögonblick jag kommit förbi honom, gick han fram ett steg och frågade:
»Ursäkta, känner ni vår kung?»
»Jag har aldrig sett honom», svarade jag, »men hoppas få göra det om onsdag.»
Han sade ingenting vidare, men jag kände hur hans ögon följde mig, tills dörren stängdes efter mig. Min munviga vägviserska tittade sig om på mig, under det hon gick före mig uppför trapporna, och sade:
»Johan är inte mycket förtjust i människor med er färg.»
»Han kanske föredrar er färg?» framkastade jag.
»Asch, jag menade hos karlar», svarade hon med ett kokett ögonkast.
»Vad för slag», frågade jag och fattade i den andra ändan av ljusstaken, »har färgen någonting att betyda hos en man?»
»Nej, men jag tycker om er färg — det är den Elphbergska röda färgen.»
»Färgen hos en man betyder inte så mycket som så», sade jag — och gav henne något värdelöst.
»Gud give att köksdörren vore stängd!» sade hon.
»Amen!» svarade jag och lämnade henne.
Men efter vad jag nu vet, har verkligen färgen ibland mycket att betyda hos en man.
III.
EN GLAD AFTON MED EN AVLÄGSEN SLÄKTING
Jag var icke nog oförnuftig att intagas av någon fördom mot hertigens skogvaktare, därför att han tyckte illa om min hårfärg; och om jag också hade varit det, skulle hans högst artiga och förbindliga uppförande (som det tycktes mig då) morgonen därpå ha avväpnat mig. Då han hörde, att jag ämnade mig till Strelsau, sökte han upp mig, under det jag höll på att äta frukost, och talade om, att en
