hans syster, som var gift med en välbärgad handlande och bodde i huvudstaden, hade inbjudit honom att bo hos henne, om han besökte Strelsau till kröningen. Han hade med nöje antagit, men fann sig nu av sin tjänstgöring hindrad att lämna platsen. Han föreslog därför, att jag skulle övertaga det honom erbjudna rummet, om jag ville hålla till godo med en så anspråkslös men, tillade han, snygg och bekväm bostad. Han ansvarade för, att hans syster icke skulle ha något emot saken, och framhöll eftertryckligt det obehag och den trängsel jag skulle bli utsatt för vid mina resor till och från Strelsau dagen därpå. Jag antog hans anbud utan ett ögonblicks tvekan, och han gick för att telegrafera till sin syster, medan jag packade och beredde mig att följa med nästa tåg. Men jag längtade ännu att få se skogen och jaktslottet, och då min lilla uppasserska talade om för mig, att jag genom ett par timmars väg genom skogen kunde komma fram till en mindre järnvägsstation, beslöt jag att skicka min packning direkt under den av Johan uppgivna adressen, gå genom skogen och sätta mig på tåget vid den nämnda stationen. Johan hade gått sin väg och visste inte om min ändrade resplan; men som den icke hade någon annan följd än att försena min ankomst till hans syster med ett par timmar, fanns det icke något skäl att besvära mig med än att underrätta honom därom. Säkert skulle den goda kvinnan icke oroa sig för min skull.
Jag intog en tidig lunch, och sedan jag tagit avsked av mitt vänliga värdfolk och lovat att ta in hos dem igen på hemvägen, begav jag mig i väg för att gå uppför backen till Zendas slott och därifrån in i skogen. En halvtimmes sakta promenad förde mig till slottet. Det hade en gång för länge sedan varit en fästning, och det gamla borgtornet var ännu i gott skick och gjorde ett mäktigt intryck. Bakom detta torn stod ännu en del av den ursprungliga borgen och bakom den åter och skild från den genom en djup och bred vallgrav, som löpte omkring alla de gamla byggnaderna reste sig ett vackert, modernt slott, uppbyggt av den avlidna kungen och utgörande hertigens av Strelsau lustslott. De gamla och de nya byggnaderna stodo i förbindelse med varandra genom en vindbrygga, och detta så att säga indirekta tillträde utgjorde den enda vägen mellan den gamla byggnaden och yttervärlden; till det nya slottet däremot ledde en bred och vacker allé. Det var ett idealiskt residens: då Svarte Michael ville se gäster, kunde han vistas i sitt moderna slott; fick han ett anfall
