Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
22
TREDJE KAPITLET

Den äldre av de båda männen gick fram till mig och gav den yngre tecken att följa med. Han gjorde så och lyfte artigt på hatten. Jag steg upp sakta.

»Han har längden också!» hörde jag den äldre herrn mumla, i det han mätte min figur på sex fot och två tum. Med en artig honnör vände han sig därpå till mig:

»Tillåtes det mig att fråga efter ert namn?»

»Då ni tagit första steget till bekantskap, mina herrar», sade jag med ett leende, »kanske ni ville föregå med gott exempel, vad presentationen angår.»

Den yngre herrn steg fram med ett älskvärt leende.

»Det här är överste Sapt», sade han, »och mitt namn är Fritz von Tarlenheim, båda i konungens av Ruritanien tjänst.

Jag bugade mig och svarade, i det jag blottade huvudet:

»Jag är Rudolf Rassendyll, en resande från England och en gång under ett par års tid officer i hennes majestäts armé.»

»Då äro vi alla tre bröder officerare», svarade Tarlenheim och räckte fram handen, som jag genast fattade.

»Rassendyll? Rassendyll?» mumlade överste Sapt; därpå syntes ett ljus plötsligt gå upp för honom.

»Vid Gud», utbrast han, »ni tillhör familjen Burlesdon?»

»Min bror är nu lord Burlesdon», sade jag.

»Ert huvud förråder er», sade han med ett tyst skratt och pekade på min blottade huvudknopp. »Fritz, du känner ju till historien?»

Den unga mannen kastade en ursäktande blick på mig. Han visade en finkänslighet, som min svägerska skulle ha beundrat. För att lugna honom anmärkte jag leende:

»Å, den historien är bekant här lika väl som hemma hos oss, tycks det.»

»Bekant?» utbrast Sapt. »Om ni stannar här, så kommer inte en karl i hela Ruritanien att tvivla på det — och inte någon kvinna heller.»

Jag började känna mig illa till mods. Hade jag insett, vilket synnerligen tydligt stamträd jag bar med mig i min person, skulle jag ha tänkt mig väl för, innan jag besökte Ruritanien. Men nu stod jag där.

I samma ögonblick hördes en klingande röst från skogen bakom oss:

»Fritz! Fritz! Var är du människa?»

Tarlenheim for upp och sade ivrigt:

»Det är kungen!»