Gamle Sapt småskrattade igen.
Därpå hoppade en ung man fram bakom en trädstam och stod bredvid oss. Då jag betraktade honom, kunde jag icke undertrycka ett utrop av förvåning, och då han fick se mig, tog han ett steg tillbaka i plötslig förundran. Undantagandes hos mig skägget och hos honom en självmedveten värdighet i sättet, som hans ställning gav honom, kanske även med den skillnaden att han var en halv tum — nej, icke så mycket, men i alla fall något — kortare än jag, kunde konungen av Ruritanien ha varit Rudolf Rassendyll och jag, Rudolf, konungen.
Vi stodo ett ögonblick orörliga och betraktade varandra. Därpå blottade jag åter huvudet och bugade mig vördnadsfullt. Kungen återvann slutligen talförmågan:
»Överste — Fritz — vem är den herrn?»
Jag ämnade svara, då överste Sapt ställde sig mellan kungen och mig och började mumla sakta för hans majestät. Kungen sköt upp över Sapt, och under det han hörde på honom, sökte hans blick allt emellanåt min. Jag betraktade honom länge och noga. Likheten var alldeles säkert förvånande, om jag än såg även olikheterna. Konungens ansikte var helt obetydligt fylligare än mitt, dess ytterlinjes oval litet tydligare, och hans mun saknade, som jag inbillade mig, litet av den fasthet eller envishet om vilken mina hårt tillslutna läppar vittnade. Men oavsett alla obetydliga skillnader visade sig likheten slående, tydligt framspringande, underbar.
Sapt tystnade, och kungen stod ännu och rynkade pannan. Men så började det rycka kring hans mungipor, näsan sänkte sig (alldeles som min, då jag skrattar), ögonen plirade, och sannerligen brast han icke ut i det mest ohejdade skratt, så att det rungade i skogen, ett bevis på att han var en munter själ.
»Välkommen, kusin!» utropade han, i det han kom fram till mig och klappade mig i ryggen, ännu skrattande. »Ni får förlåta mig, att jag lät förbluffa mig så där. Men man väntar ju icke att få se några dubbelgångare vid den här tiden på dagen, eller hur, Fritz?»
»Jag får be ers majestät om ursäkt för min förmätenhet», sade jag. »Jag hoppas därigenom inte ha förverkat ers majestäts ynnest.»
»Vid gud, ni kommer alltid att ha kungens utseende», sade han skrattande, »vare sig jag tycker om det eller inte,
