och det skall bli mig en glädje att kunna stå er till tjänst på något sätt. Vart ämnar ni er?»
»Till Strelsau, ers majestät till kröningen.»
Kungen såg på sina vänner; han log ännu, fastän minen antydde någon oro. Men sakens humoristiska sida grep honom åter.
»Fritz, Fritz», utropade han, »tusen kungakronor för bror Michaels min, då han får se, att vi äro två stycken!»
Och det muntra skrattet klingade åter.
»Allvarsamt talat», anmärkte Frltz von Tarlenheim, »undrar jag om det är klokt av mister Rassendyll att besöka Strelsau just nu.»
Kungen tände en cigarrett.
»Nå, Sapt?» sade han frågande.
»Han får inte bege sig dit» brummade den gamla knekten.
»Seså, överste, ni menar, att jag skulle stanna i förbindelse hos mister Rassendyll om…»
»Å, jag talar rent språk, jag», sade Sapt och halade ur fickan upp en stor pipa.
»Det är nog talat, ers majestät», sade jag. »Jag lämnar Ruritanien i dag.»
»Nej, det låter ni vackert bli — för att tala rent språk, som Sapt tycker om. Ty ni skall dinera med mig i afton, hända vad som vill sedan. Seså, mister Rassendyll, ni träffar inte en ny släkting var dag!»
»Vi dinera tarvligt i dag», sade Fritz von Tarlenheim.
»Nej, det göra vi inte det — med vår nya kusin till gäst!» utbrast kungen; och då Fritz ryckte på axlarna, tillade han: »Å, jag skall nog komma ihåg, att vi måste ge oss i väg tidigt Fritz.»
»Det skall jag med — i morgon bittida», sade gamle Sapt och blossade på sin pipa.
»Å, kloka gamla Sapt!» utropade kungen. »Kom nu, mister Rassendyll — vad är ert förnamn, om jag får fråga?»
»Detsamma som ers majestäts» svarade jag och bugade mig.
»Gott, det bevisar, att man inte blygts för oss», sade han skrattande. »Kom nu, kusin Rudolf. Jag har inte något eget hus här, men min kära bror Michael lånar oss sitt, och vi ska ta emot er där så gott vi kunna.»
Han lade sin arm under min, och med ett tecken till de andra att följa med förde han mig bort, västerut genom skogen.
Vi gingo under mer än en halvtimmes tid, och kungen
