Jag känner till det där. Han kommer inte att röra sig på ännu sex eller sju timmar.»
»Men kröningen då!» utropade jag förskräckt.
Fritz ryckte på axlarna, såsom jag började se var hans vana vid de flesta tillfällen.
»Vi måste skicka bud att han är sjuk», sade han.
»Jag förmodar det», sade jag.
Gamle Sapt, som syntes frisk och kry som ett vinterny, hade tänt sin pipa och blossade väldigt.
»Blir han inte krönt i dag, vågar jag vad som helst på att han aldrig blir det», sade han.
»Men, min gud, varför?»
»Hela nationen är där för att möta honom, halva armén — ja, med Svarte Michael i spetsen. Ska vi då skicka bud, att han är drucken?»
»Att han är sjuk», rättade jag.
»Sjuk!» eftersade Sapt med ett föraktfullt skratt. »Man känner alltför väl till hans sjukdom. Han har varit ’sjuk’ förut!»
»Nåja, vi få finna oss i vad man än tänker», sade Fritz hjälplöst. »Jag skall bära fram underrättelsen och försöka ordna saken på bästa sätt.»
»Säg, tror ni, att kungen fått något gift?» frågade Sapt.
»Ja, det tror jag», svarade jag.
»Och vem har givit honom det?»
»Svarte Michael, den hunden!» mumlade Fritz mellan tänderna.
»Ja», sade Sapt, »för att han inte skulle bli krönt. Vår nya vän här, Rassendyll, känner inte till vår snygga Michael. Vad tror du, Fritz, har inte Michael en kung i beredskap? Har inte halva Strelsau en annan kandidat? Så sant Gud lever, är kronan förlorad för kungen, om han inte visar sig i Strelsau i dag. Jag känner Svarte Michael.»
»Vi kunde föra honom dit», sade jag.
»Han skulle göra en snygg figur!» sade Sapt hånleende.
Fritz von Tarlenheim dolde ansiktet i händerna. Kungen andades högt och tungt. Sapt vidrörde honom åter med foten.
»Den fyllhunden!» sade han; »men han är i alla fall en Elphberg och sin fars son, och förr må jag brinna i helvetet, än jag låter Svarte Michael intaga hans plats!»
Vi tego alla en stund; rynkande sina buskiga grå ögonbryn tog därpå Sapt pipan ur munnen och sade till mig:
