»När man blir till åren, lär man sig tro på ödet. Ödet har sänt er hit, ödet sänder er nu till Strelsau.»
Jag ryggade tillbaka och mumlade:
»Store Gud!»
Fritz såg upp med spänd, häpen blick.
»Omöjligt!» halvviskade jag. »Jag skulle bli upptäckt.»
»Det är en risk — mot en visshet», sade Sapt. »Om ni rakar av er skägget, kommer ni inte att bli upptäckt. Är ni rädd?»
»Överste!»
»Seså, lugna er, unga man! Men det gäller ert liv, förstår ni, om ni blir igenkänd — och mitt liv — och Fritz. Men avslår ni, så svär jag, att Svarte Michael i afton sitter på tronen, och kungen ligger i fängelse eller i graven.»
»Kungen skulle aldrig förlåta det», stammade jag.
»Äro vi kvinnor? Vem bryr sig om hans förlåtelse?»
Klockan pickade femtio och sextio och sjuttio gånger, medan jag stod där försjunken i tankar. Därpå ljusnade, förmodar jag, mitt ansikte, ty gamle Sapt fattade min hand och utropade:
»Ni gör det?»
»Ja, jag gör det», sade jag och vände blicken till kungen, där han låg rak lång på golvet.
»I afton», fortfor Sapt med en ivrig viskning, »måste vi uppehålla oss i kungliga slottet i Strelsau. Men genast vi bli ensamma, sätta ni och jag oss upp på våra hästar — Fritz måste stanna kvar där och bevaka kungens rum — och rida hit allt vad tygen hålla. Kungen är då färdig — Josef får tala om saken för honom — och han rider med mig tillbaka till Strelsau, under det ni rider som om ni hade djävulen i hälarna på er till gränsen.»
Jag fattade alltsammans ögonblickligen och nickade.
»Det kan lyckas», sade Fritz med ett första tecken till hopp.
»Ja, om jag inte blir upptäckt», sade jag.
»Bli vi upptäckta», sade Sapt, »så vid Gud skall jag inte skicka Svarte Michael till helvetet, innan jag kommer dit själv! Sitt ned på den här stolen.»
Jag gjorde som han sade. Han rusade ut ur rummet ropande »Josef! Josef!» och några minuter därefter kom han in igen och hade Josef med sig. Denne bar ett handfat med varmt vatten, tvål och rakkniv. Han darrade, då Sapt talade om för honom vad det var fråga om och bad honom raka mig.
