sade han, »tror man säkert, att det var därför att vi anade satans arga list. Ty ni kan svära på att Svarte Michael inte väntar att få se honom i Strelsau i dag.»
Jag satte kungens hjälm på huvudet. Gamle Sapt räckte mig kungens sabel och betraktade mig därpå länge och noga.
»Gudskelov att han rakade bort sitt skägg!» utropade han.
»Varför gjorde han det?» frågade jag.
»Därför att prinsessan Flavia klagade att han skrapade hennes kind, då han nådigst gav henne en kusinlig kyss. Men kom nu, vi måste ge oss i väg.»
»Är allt säkert här?»
»Ingenting är säkert någonstans», sade Sapt, »men vi kunna inte göra det säkrare.»
Fritz kom nu in till oss, klädd i kaptensuniform vid samma regemente som min uniform tillhörde. På fyra minuter hade Sapt tagit på sig sin uniform. Josef sade till att hästarna voro färdiga. Vi hoppade i sadeln och redo bort i skarpt trav. Spelet hade börjat. Hur skulle utgången bli?
Den svala morgonluften klarade mitt huvud, så att jag var i stånd att uppfatta allt vad Sapt sade mig. Han var förvånansvärd. Fritz talade knappt något, han liksom red i sömnen. Sapt däremot började, utan att ägna kungen ett enda ord till, att i de minsta detaljer undervisa mig om mitt förflutna liv, mina familjeförhållanden, mina böjelser, mina intressen och svagheter, umgängesvänner och tjänare. Han invigde mig i etiketten vid det ruritanska hovet och lovade att ständigt vara vid min sida för att utpeka alla jag borde känna och ge mig en vink om vilken grad av ynnest jag borde visa dem.
»Apropå», sade han, »ni är katolik, förmodar jag.»
»Nej, det är jag inte», svarade jag.
»Min Gud, han är en kättare!» stönade Sapt och började genast ge mig en lektion i de första grunderna av den romersk-katolska lärans ceremonier och ritual.
»Lyckligtvis», sade han, »väntar man sig inte mycket av er i den vägen, ty kungen är känd för att vara slapp och likgiltig för sådana saker. Men ni måste vara mycket artig mot kardinalen. Vi hoppas få honom på vår sida, ty han och Michael ligga ständigt i delo om, vem av dem som skall ha företrädet.»
Vi hade nu hunnit fram till järnvägsstationen. Fritz hade hämtat sig så mycket, att han kunde förklara för den
