förvånade stationsinspektoren, att kungen hade ändrat planer. Tåget körde in. Vi stego upp i en första klassens kupé och Sapt, som bekvämt lutade sig tillbaka på dynorna, fortsatte undervisningen.
»Jag undrar, om man varit och sett efter oss», sade jag.
»Jag hoppas att man inte får fatt i kungen», sade Fritz nervöst, och denna gång var det Sapt, som ryckte på axlarna.
Tåget gick raskt, och klockan halv tio, då jag tittade ut genom fönstret, såg jag tornen och spirorna i en stor stad.
»Er huvudstad, min furste», sade gamle Sapt med en grimas, och lutande sig fram lade han fingret på min puls. »Litet för hastig», sade han i sin brummande ton.
»Jag är väl inte gjord av sten heller!» utbrast jag.
»Å, ni blir nog bra, det är ingen fara», sade han med en nick. »Vad Fritz angår, måste vi säga, att han har fått frossan. Töm din flaska, Fritz, för guds skull, gosse!»
Fritz gjorde som han blev ombedd.
»Vi komma en timme för tidigt», sade Sapt. »Vi skicka bud om ers majestäts ankomst, för det är ingen nere och möter oss ännu. Och under tiden…»
»Under tiden», sade jag, »skall kungen ha sig litet frukost.»
Gamle Sapt småskrattade och räckte mig handen.
»Ni är en Elphberg i varenda tum», sade han. Efter ett kort uppehåll tillade han, i det han betraktade oss: »Gud låte oss vara vid liv i afton!»
»Amen!» sade Fritz von Tarlenheim.
Tåget stannade. Fritz och Sapt hoppade ur med blottade huvud och höllo dörren öppen för mig. Jag sväljde ned någonting, som stockade sig i halsen, satte hjälmen fast på huvudet och — jag blygs inte att omtala det — bad en kort bön till Gud. Därpå steg jag ned på perrongen till järnvägsstationen i Strelsau.
Ögonblicket därpå var allt liv och rörelse: folk skyndade fram med hatten i hand och skyndade bort igen; folk förde mig till järnvägsbyffén; folk steg till häst och red bort för brinnande livet till kasernerna, till katedralen, till hertig Michaels residens. Just som jag sväljde den sista droppen kaffe, bröt en munter klockringning ut över hela staden, och ljudet av en militärmusikkår och av hurrande folkhopar trängde till mina öron.
Konung Rudolf V var i sin goda stad Strelsau! Man ropade utanför:
