»Säg, märkte du Michaels beteende?»
»Ja», svarade jag och tillade: »Han tycktes just inte ha roligt.»
»Var försiktig!» fortfor hon. »Du bevakar honom inte tillräckligt — nej, det gör du verkligen inte. Du vet…»
»Jag vet», avbröt jag, »att han eftersträvar något jag äger.»
»Ja, tyst!»
Nu sade jag något, som jag inte kan försvara, ty jag komprometterade kungen långt mer än jag hade rättighet att göra; men det var nog så, att hennes förtjusande sällskap försatte mig i hänryckning, och jag visste inte så noga vad jag sade. Jag utlät mig:
»Och även någonting jag inte äger ännu men hoppas vinna en dag.»
Jag fick följande svar. Hade jag varit kungen, skulle jag fattat det som en uppmuntran.
»Har du inte åtagit dig tillräckligt ansvar på en dag, kusin?»
Bom! Bom! Pang! Pang! Vi voro nu framme vid slottet. Kanoner fyrades av, trumpeter blåste. Rader av lakejer stodo och väntade, och förande prinsessan uppför den breda marmortrappan tog jag nu som krönt konung mina förfäders hus i formlig besittning och satte mig ned vid mitt eget bord, med min kusin på min högra sida, till höger om henne Svarte Michael och till vänster om mig hans eminens kardinalen. — Bakom min stol stod Sapt; och vid bordets ända såg jag Fritz von Tarlenheim i botten tömma sitt champagneglas litet tidigare än han anständigtvis borde ha gjort.
Jag undrade vad konungen av Ruritanien gjorde.
VI.
EN KÄLLARES HEMLIGHET
Vi voro i konungens toalettrum, Fritz von Tarlenheim, Sapt och jag. Jag kastade mig utmattad i en fåtölj. Sapt tände sin pipa. Han uttalade inga lyckönskningar i anledning av den underbara framgång vårt vilda vågspel haft, hela hans uppträdande vittnade tydligt om hans stora belåtenhet. Triumfen, kanske med tillhjälp av gott vin, hade gjort Fritz till en ny människa.
