»Vilken minnesvärd dag för er!» utropade han. »Sannerligen skulle jag inte själv vilja vara konung för en dag! Men, Rassendyll, ni får inte inlägga ert hjärta för mycket i rollen. Det förvånar mig inte, att Svarte Michael såg svartare ut än någonsin — ni och prinsessan hade så mycket att säga varandra.»
»Vad hon är vacker!» utbrast jag.
»Bry er inte om kvinnorna», brummade Sapt. »Är ni färdig att ge er i väg?»
»Ja», sade jag med en suck.
Klockan var fem, klockan tolv skulle jag inte längre vara något annat än Rudolf Rassendyll.
»Ni kan prisa er lyckliga stjärna», anmärkte Sapt barskt, »att ni inte är salig Rudolf Rassendyll. Vid Gud, känner jag inte mitt huvud sitta ostadigt på axlarna varenda minut ni är kvar i staden. Vet ni, min vän, att Michael fått underrättelse från Zenda? Han gick in i ett rum ensam för att läsa dem, och då han kom ut, såg han alldeles förvirrad ut.»
»Jag är färdig», sade jag, ty denna nyhet gjorde mig alls inte angelägen om att stanna.
Sapt slog sig ned.
»Jag måste skriva en order åt oss att lämna staden. Michael är, som ni vet, guvernör här, och vi få vara beredda på hinder. Ni måste skriva under ordern.»
»Min bästa överste, jag är inte uppfostrad till förfalskare.»
Sapt tog upp ett stycke papper ur fickan.
»Här är kungens namnteckning», sade han, »och här», fortfor han efter att ännu en gång ha känt efter i fickan, »är ett stycke kalkerpapper. Kan inte ni åstadkomma ett ’Rudolf’ på tio minuter — så kan jag det.»
»Ni har fått en mera omfattande uppfostran än jag», sade jag. »Skriv det ni.»
Och det var en ganska bra namnförfalskning, som denna mångsidiga hjälte åstadkom.
»Nu, Fritz», sade han, »går kungen och lägger sig. Han är tillintetgjord av trötthet. Ingen får träffa honom före klockan nio i morgon bittida. Du förstår — ingen, vem det vara må.»
»Jag förstår», svarade Fritz.
»Om Michael skulle komma och göra anspråk på audiens genast, så svarar du, att endast prinsar av blodet äro berättigade till det.»
