»Håll ert vapen färdigt», viskade Sapt. »Vi måste tysta munnen på honom, om han talar.»
Jag lade handen på min revolver. Sapt ropade på portvaktaren. Vi hade lyckan med oss: en liten fjorton års ficka kom trippande ut.
»Far har gått för att se på kungen, snälla herrn», sade hon.
»Det hade varit bättre, om han stannat här», sade Sapt hångrinande till mig.
»Men han sa, att jag inte fick öppna porten.»
»Gjorde han det, min unge?» sade Sapt och steg av hästen. »Ge mig då nyckeln.»
Flickan hade nyckeln i handen. Sapt gav henne en slant.
»Här är en order av kungen. Visa din far den. Ordonnans, öppna porten.»
Jag hoppade av. Med förenade krafter rullade vi tillbaka den stora porten, ledde ut hästarna och stängde den igen.
»Det gör mig ont om portvaktaren, om Michael kommer underfund med att han inte varit på sin plats. Och nu, gosse, sakta trav. Vi få inte rida för fort, medan vi äro nära sta'n.»
Men då vi väl voro ur staden var faran ganska ringa. ty alla andra voro inne i staden och roade sig; då mörkret började falla på, ökade vi farten, och min präktiga häst travade i väg under mig så lätt som om jag varit en fjäder. Det var en vacker afton, och snart gick månen upp. Vi talade endast obetydligt under vägen och huvudsakligen om vad som hörde till ritten.
»Jag kan just undra vad depescherna till hertigen hade att förkunna», sade jag en gång.
»Ja, det undrar jag med», svarade Sapt.
Vi gjorde en halvtimmes rast för att dricka ett glas vin och ge hästarna litet foder. Jag vågade icke gå in på gästgiveriet utan stannade hos hästarna i stallet. Därpå fortsatte vi och hade tillryggalagt bortåt fyra mil, då Sapt tvärstannade.
»Hör!» sade han.
Jag lyssnade. Långt bakom oss i aftonens tystnad — klockan var nu halv tio — hörde vi ljudet av hästhovar, som bars till oss av den friskt blåsande vinden. Jag kastade en blick på Sapt.
»Framåt!» sade han och sporrade hästen till galopp.
