»Det kommer att förarga Michael», sade Fritz skrattande.
»Du förstår väl fullkomligt?» frågade Sapt ånyo. »Om dörren till det här rummet öppnas, medan vi äro borta, så kommer inte du att finnas i livet för att berätta oss det.»
»Jag behöver inte någon undervisning, överste», sade Fritz en smula högdraget.
»Se här, svep in er i den här stora kappan», fortfor Sapt vändande sig till mig, »och sätt på er den här vidkulliga mössan. Min ordonnans rider i afton med mig till jaktslottet.»
»Det finns ett hinder», anmärkte jag. »Den häst är inte skapad, som kan bära mig sex mil.»
»Jo bevars — det vill säga två hästar, en här och en vid jaktslottet. Är ni färdig?»
»Ja», svarade jag.
Fritz räckte mig handen.
»Ifall vi inte träffas mera …», sade han, och vi skakade hand hjärtligt.
»Fördömda sentimentalitet!» brummade Sapt.
Han gick, icke till dörren, utan till en väggpanel.
»I gamla kungens tid blev jag väl bekant med den här vägen», sade han.
Jag följde honom, och vi gingo, som jag beräknade, omkring fem eller sex hundra fot genom en smal gång. Därpå kommo vi till en väldig ekdörr. Sapt låste upp den, och vi kommo ut på en tyst gata, som gick utefter baksidan av slottsträdgården. En karl väntade på oss med två hästar, den ena en präktig fux, som väl kunde bära vilken tyngd som helst, den andra en kraftig brun häst. Sapt gav mig tecken att stiga upp på fuxen. Utan ett ord till karlen sutto vi upp och redo bort. Staden var full av buller och uppsluppen glädje, men vi valde ensliga gator. Min kappa inhöljde över halva mitt ansikte, den rymliga mössan dolde varje test av mitt förrädiska hår. På Sapts uppmaning hukade jag mig ned i sadeln och red med så kutig rygg, som jag hoppas aldrig mera komma att exponera på en häst. Vi redo utför en lång, smal gränd och mötte några fotgängare och bråkmakare; och under det vi redo, hörde vi katedralens klockor ännu bringa konungen sin klingande välkomsthälsning. Klockan var halv sju och det var ljust ännu. Slutligen kommo vi till stadsmuren och en port.
