förstår hur det gått till. Man kom för att röva bort kungen och måste, som jag säger, på något sätt ha fått tag i honom. Hade inte ni begivit er till Strelsau, så hade vid det här laget både ni och jag och Fritz varit förpassade till en annan värld.»
»Och kungen?»
»Vem vet var han finns nu?» sade han.
»Kom, låt oss ge oss i väg», sade jag; men han satt stilla. Plötsligt brast han ut i ett av sina skärande skratt och utbrast:
»Vid gud, det är en ordentlig uppskakning vi givit Svarte Michael!»
»Kom, kom!» upprepade jag otåligt.
»Och vi ska ge honom en ännu värre», tillade han med ett slugt leende i sitt rynkiga, väderbitna ansikte och bet sina grånade mustascher. »Ja, gosse, vi vända om till Strelsau. Kungen skall vara i sin huvudstad igen i morgon.»
»Kungen?»
»Den krönta kungen!»
»Ni är tokig!» skrek jag.
»Om vi vända om och berätta det spratt ni spelat dem, vad skulle ni då vilja ge för våra liv?»
»Precis vad de äro värda», sade jag.
»Och för kungens krona? Tror ni, att adeln och folket tycka om att bli lurade så som ni lurat dem? Tror ni, att de komma att älska en kung, som var för berusad för att bli krönt och lät representera sig av en tjänare.»
»Han var förgiftad — och jag är inte någon tjänare.»
»Min utläggning av saken kommer att bli Svarte Michaels.»
Han steg upp, kom fram till mig och lade handen på min axel.
»Min unga vän», sade han, som ni visar er som en man, kan ni möjligen ännu rädda kungen. Vänd om till Strelsau och håll hans tron varm åt honom.»
»Men hertigen vet — de skurkar han anlitat veta…»
»Ja, men de kunna inte tala!» dundrade Sapt i grym triumf. »Vi ha dem fast! Hur skulle de kunna ange er utan att ange sig själva? ’Det här är inte kungen, ty honom ha vi rövat bort och mördat hans tjänare’ — kunna de säga det?»
Belägenheten stod plötsligt klar för mig. Vare sig Michael kände mig eller ej, kunde han icke tala. Såvida han
