icke skaffade kungen till rätta, vad kunde han väl göra? Och om han skaffade kungen till rätta — hur gick det då med Svarte Michael? För ett ögonblick kastade jag mig huvudstupa in i företaget; men sekunden därpå stodo svårigheterna tydligt för mig.
»Jag måste bli avslöjad», framhöll jag envist.
»Kanske; men det är ett senare bekymmer. Först av allt måste vi ha en kung i Strelsau, eller också faller staden i Michaels händer inom tjugufyra timmar, och vad vore då konungens liv värt — eller hans krona? Min unga vän, ni måste göra det!»
»Men antag, att man mördar kungen?»
»Man kommer att mörda honom, om ni inte gör som jag sagt.»
»Men antag, Sapt, att man redan mördat kungen?»
»Då är ni, vid Gud, en lika så bra Elphberg som Svarte Michael, och ni skall regera i Ruritanien! Men jag tror inte, att man mördat honom eller kommer att göra det, om ni sitter på tronen. Skulle de vilja döda honom för att låta er behålla tronen?».
Det var en vild plan, vildare till och med och hopplösare än det galna streck, vi redan hade utfört; men under det jag hörde på Sapt, insåg jag även de starka punkterna i vårt spel. Dessutom var jag en ung man och älskade handling, och jag erbjöds att spela en sådan roll, som kanske aldrig någon före mig spelat.
»Jag blir avslöjad», upprepade jag.
»Kanske», svarade Sapt. »Kom nu! Till Strelsau! Vi bli fångade som i en råttfälla, om vi stanna här.»
»Sapt», utropade jag, »jag skall försöka det!»
»Bra talat!» sade han. »Jag hoppas man låtit oss behålla hästarna; jag skall gå och se efter.»
»Vi måste begrava den stackars karlen», sade jag.
»Det ha vi inte tid till», svarade Sapt.
»Jag skall göra det.»
»Må fan ta er!» utbrast han med en ful grimas. »Här gör jag er till kung, och ni… Nåja, gör det. Gå efter honom, medan jag ser till hästarna. Djupt kan han inte få ligga, men jag tror inte han bryr sig om det. Stackars lilla Josef! Det var en hederspojke.»
Han gick ut och jag gick ned i källaren. Jag lyfte upp den stackars Josef på mina armar och bar honom ut i korridoren och vidare till husporten. Jag lade ned honom alldeles innanför den, då jag erinrade mig, att jag måste
