»Nu!» viskade Sapt.
Sporrande hästarna satte vi av i galopp kring huset och voro på ett ögonblick mitt inne bland skurkarna. Sapt berättade mig efteråt, att han hade dödat en karl, och jag tror honom; men jag såg icke längre vad han gjorde. Med ett hugg klöv jag huvudet på en karl ridande på en brun häst, och han föll till marken. Därpå hade jag rätt framför mig en stor och grov sälle och hade förnimmelsen av en annan till höger om mig. Det började nu gå för hett till för att stanna, varför jag på en gång satte sporrarna i hästen och stötte sabeln rätt genom bröstet på den stora karlen. Hans kula ven förbi mitt öra — jag kunde nästan svära på att den vidrörde det. Jag försökte rycka loss sabeln, men det gick inte, utan jag släppte den och galopperade efter Sapt, som jag nu såg kanske femtio fot framför mig. Jag vinkade farväl åt bovarna, men lät med ett utrop i nästa ögonblick handen sjunka ned, ty en kula hade snuddat vid mitt finger, och jag kände det blöda. Gamle Sapt vände sig om i sadeln. Ännu ett skott smällde, men de hade icke gevär. och vi voro utom skotthåll för revolvrar. Sapt brast ut i skratt.
»En på mig och två på er, om det gick efter beräkning», sade han. »Lilla Josef får sällskap.»
»Ja, det blir jämnt parti», sade jag; mitt blod var i svallning, och det gladde mig att ha dödat dem.
»Ett trevligt nattarbete för de överlevande!» sade han. »Jag undrar, om de kände igen er.»
»Den stora karlen gjorde det alldeles säkert; då jag stack honom, hörde jag honom utropa: ’Kungen!’»
»Bra, bra! Å, vi ska ge Svarte Michael åtskilligt att göra, innan vi sluta.»
Vi stannade ett ögonblick för att förbinda mitt sårade finger, som blödde starkt och gjorde mycket ont, emedan benet blivit rätt illa åtgånget. Därpå fortsatte vi och läto våra präktiga hästar lägga ut. Stridens och vårt stora besluts spänning dog bort, och vi redo under dyster tystnad. Dagen grydde klar och kall. Vi funno folket uppe i en bondstuga och fingo litet föda åt oss själva och våra hästar. Jag låtsade tandvärk och höll ansiktet väl inhöljt. Så bar det i väg igen, tills vi sågo Strelsau framför oss. Klockan var mellan åtta och nio, och alla stadsportarna voro uppe, som de alltid voro, när icke några nycker eller intriger av hertigen stängde dem. Vi redo in samma väg vi ridit ut på aftonen, och alla fyra, både ryttare och hästar, voro vi tillin-
