skaffa spadar till vårt arbete. I samma ögonblick kom Sapt fram.
»Med hästarna är allt gott och väl», sade han; »bland dem finns till och med brodern till den häst, som förde er hit… Men nog tycker jag ni kunde låta bli det där arbetet.»
»Jag går inte härifrån förrän han är begravd.»
»Jo, det gör ni!»
»Nej, det gör jag inte, överste, inte för hela Ruritanien.»
»Galning! Kom hit.»
Han drog mig till dörren. Månen var i nedgående, men omkring tusen fot bort kunde jag urskilja en skara män kommande på vägen från Zenda. De voro sju eller åtta stycken, fyra till häst, de andra marscherande, och jag såg, att de på axeln buro långa verktyg, som jag antog vara spadar och hackor.
»De där komma att bespara er besväret», sade Sapt. »Kom nu.»
Han hade rätt. Den antågande skaran måste utan tvivel vara hertig Michaels folk, som kom för att undanröja spåren av sin brottsliga handling. Jag tvekade nu icke längre, men greps av en omotståndlig längtan. Pekande på den stackars lilla Josefs lik sade jag till Sapt:
»Överste, vi borde slå ett slag för honom!»
»Ni skulle gärna vilja göra honom sällskap, va'? Men det är ett allt för riskabelt företag, ers majestät.»
»Jag måste ge dem på pälsen», svarade jag.
Sapt tvekade.
»Nåja», sade han, »klokt är det inte, förstår ni; men ni har visat er som en präktig pojke — och går det oss illa, så besparar det oss en hel hop huvudbry. Jag skall visa er hur ni ska kunna komma åt dem.»
Han stängde försiktigt den på glänt stående dörren. Därpå gingo vi tillbaka genom huset till bakdörren. Där stodo våra hästar. En körväg gick runt hela huset.
»Revolvern färdig?» frågade Sapt.
»Nej, jag begagnar stål», sade jag.
»Ni är blodtörstig i natt», sade Sapt småskrattande. »Nåja, må det bli så.»
Vi hoppade upp på hästarna, drogo våra sablar och väntade tyst ett par minuter. Därpå hörde vi den anryckande skarans tramp på andra sidan huset. De stannade, och en röst hördes ropa:
»Nå, gå efter honom nu!»
