Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
54
ÅTTONDE KAPITLET

»Ja, ni har rätt», sade Fritz, och hans ansikte sken upp. »Vore kungen död och begraven, skulle de allesamman vara här hos Michael. Vet ni av, överste, att Michael har kommit tillbaka?»

»Ja, det vet jag, åt skogen med honom!»

»Men, mina herrar, De sex — vad är det för ena?» frågade jag.

»Ni får nog snart göra deras bekantskap», svarade Sapt. »Det är sex herrar, alla tillhörande Michaels hovstat och som givit sig med kropp och själ åt honom. Tre av dem äro ruritaner, av de andra tre är en fransman, en belgier och en landsman till er.»

»Allesammans äro de färdiga att skära halsen av en människa, om Michael befaller det», sade Fritz.

»Kanske komma de att skära halsen av mig», framkastade jag.

»Högst sannolikt», medgav Sapt. »Vilka av dem äro här, Fritz?»

»De Gautet, Bersonin och Detchard.»

»Utlänningarna! Det är klart som dagen. Han har tagit dem hit och lämnat ruritanerna hos kungen, därför att han vill kompromettera ruritanerna så mycket som möjligt.»

»Alltså var inte någon av dem med bland de där gynnarna vid jaktslottet?» frågade jag.

»Jag önskar att de hade varit det», sade Sapt. »I så fall hade de nu varit bara fyra i stället för sex.»

Jag hade redan utvecklat ett av kunglighetens attribut — känslan av att jag icke behövde blotta alla mina tankar eller hemliga planer ens för mina förtrogna vänner. Jag var redan fullt på det klara med mitt blivande handlingssätt. Jag tänkte göra mig så populär som möjligt, men därför icke visa mig ovänligt stämd mot Michael. Därigenom hoppades jag mildra fientligheten hos hans anhängare och, om det kom till öppen konflikt, tydligt visa, att han var otacksam, men icke förtryckt.

Men en öppen konflikt var icke vad jag hoppades på.

Kungens intresse fordrade hemlighet, och så länge den kunde bevaras, hade jag ett fint spel att spela i Strelsau. Icke skulle Michael bli starkare genom att saken drog ut på tiden!

Jag sade till om en häst, och uppvaktad av Fritz von Tarlenheim red jag i Kungsparkens allé och var noga med att ytterst artigt besvara alla hälsningar. Därpå red jag genom några gator, stannade och köpte blommor av en