vacker flicka och gav henne ett guldmynt i betalning; sedan jag sålunda väckt önskad uppmärksamhet (ty jag hade nu ett följe av ett halvt tusental människor efter mig), red jag till prinsessan Flavias palats och lät fråga, om hon tog emot. Detta mitt handlingssätt väckte mycket intresse och mottogs med mycket bifall. Prinsessan var mycket populär, och själva kanslern drog icke i betänkande att låta mig förstå, att ju ivrigare jag bedrev mitt frieri och ju förr det ledde till en lycklig utgång, desto större skulle mina undersåtars tillgivenhet för mig bli. Kanslern förstod naturligtvis icke de svårigheter, som hindrade mig att följa hans trogna och förträffliga råd. Men i alla fall tyckte jag, att en visit icke kunde skada; och i denna min åsikt stärktes jag av Fritz med en iver och värme, som förvånade mig, tills han tillstod, att även han hade sina skäl att gärna göra en visit i prinsessans palats. Dessa skäl voro varken mer eller mindre än en varm längtan att få träffa prinsessans hovdam och trogna väninna, grevinnan Helga von Strofzin.
Etiketten kom Fritz till hjälp. Medan jag visades in till prinsessan, stannade han i ytterrummet med grevinnan. Trots uppvaktning och tjänare, som drevo omkring, är jag säker på att de lyckades komma mellan fyra ögon; men jag hade inte tillfälle att tänka på dem, ty jag höll på och spelade det mest grannlaga draget i hela mitt svåra spel. Jag måste hålla prinsessan mig tillgiven — men på samma gång likgiltig för mig; jag måste lägga i dagen ömma känslor för henne — men icke känna dem. Jag måste spela kär för en annans räkning, och det till i en flicka, som — prinsessa eller ej — var den vackraste jag någonsin sett. Jag uppbjöd all min förmåga för att gå i land med företaget, som icke gjordes lättare genom den tjusande förlägenhet, med vilken jag blev mottagen. Hur jag lyckades, kommer att visa sig i det följande.
»Ni vinner gyllene lagrar», sade hon. »Ni är som prinsen hos Shakspeare, som förvandlades, då han blev kung. Men här står jag och glömmer att ers majestät är kung.»
»Jag får be dig att endast tala så, som ditt hjärta manar dig — och att endast kalla mig du och vid förnamn.»
Hon betraktade mig ett ögonblick.
»Så vet då, att jag känner mig både glad och stolt, Rudolf», sade hon. »Själva ditt ansikte är ju, som jag sa’ dig, förvandlat.»
