Hoppa till innehållet

Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
57
EN LJUS KUSIN OCH EN MÖRK BRODER

»Där är han!» utropade hon. »Det är hertigen av Strelsau!»

Jag log, men sade ingenting. Hon slog sig ned igen, och vi sutto några ögonblick tysta. Bullret utanför lade sig, men jag hörde ljudet av fotsteg i ytterrummet. Jag började tala om allmänna ämnen. Detta pågick under några minuter. Jag undrade vart Michael tagit vägen, men ansåg det icke tillkomma mig att forska i den saken. Då frågade plötsligt Flavia till min stora förvåning i orolig ton och knäppande ihop händerna:

»Är det då klokt av dig att göra honom förargad?»

»Vad för slag! Vem? På vad sätt gör jag honom förargad?»

»Kors, genom att låta honom vänta.»

»Min kära kusin, jag vill visst inte låta honom…»

»Han får således komma in?»

»Naturligtvis, om du önskar det.»

Hon såg förvånad på mig.

»Så lustig du är», sade hon. »Naturligtvis kunde ingen anmälas, medan du var hos mig.»

Här förelåg ett förtjusande kunglighetens attribut!

»En utmärkt etikett!» utbrast jag. »Men jag glömde den alldeles. Nå, men om jag vore ensam med någon annan, skulle du inte heller kunna bli anmäld?»

»Det vet du lika bra som jag. Jag kunde bli det, därför att jag är prinsessa av blodet», sade hon och såg ännu på det högsta förvånad ut.

»Jag kan aldrig lära mig komma ihåg alla dessa enfaldiga regler», sade jag litet förläget, allt under det jag inom mig svor över Fritz, som inte undervisat mig. »Men jag skall gottgöra mitt fel.»

Jag sprang upp, slog upp dörren och gick ut i ytterrummet. Michael satt vid ett bord och såg förgrymmad ut. Alla andra stodo, utom Fritz, den oförskämda valpen, som satt och sträckte sig i en fåtölj och flirtade med grevinnan Helga. Då jag kom in, sprang han upp med en vördnadsfull raskhet, som bjärt stack av mot hans vårdslösa hållning nyss. Jag fattade lätt, att hertigen icke gärna kunde tycka om unga Fritz.

Jag räckte Michael handen och omfamnade honom och drog honom med mig i ett innerrum.

»Min kära bror», sade jag, »hade jag vetat, att du var här, skulle du inte behövt vänta ett ögonblick, jag skulle genast bett prinsessan om tillåtelse att föra dig in till henne.»