Jag kände mig tacksam för komplimangen, men jag tyckte inte om ämnet, varför jag sade:
»Min bror är här igen, efter vad jag hört. Han har visst gjort någon utflykt?»
»Ja, han är här», sade hon och rynkade pannan litet.
»Han tycks inte kunna vara länge borta från Strelsau», anmärkte jag småleende. »Nåja, det gläder oss alla att se honom här. Ju närmare, desto bättre.»
Prinsessan såg på mig med en skalkaktig glimt i ögonvrån.
»Hur så, kusin? Är det därför att du då kan…»
»Bättre se vad han har för sig, ville du säga? Kanske», sade jag. »Och varför gläder det dig?»
»Jag har inte sagt att det gläder mig», svarade hon.
»Några personer påstå det om dig.»
»Det finns många oförsynta personer», sade hon med en förtjusande stolthet.
»Kanske menar du, att jag är en av dem?»
»Det kan inte ers majestät vara», sade hon och neg med spelad vördnad, men tillade strax därpå skälmaktigt: »Såvida inte…»
»Såvida inte, vad för slag?»
»Såvida inte ers majestät säger mig, att jag bryr mig ett tecken om var hertigen av Strelsau finns.»
Jag verkligen önskade, att jag hade varit kungen.
»Du bryr dig inte om, var kusin Michael…»
»Å, kusin Michael! Jag kallar honom hertigen av Strelsau.»
»Du kallar honom Michael, då du träffar honom.»
»Ja, på din fars befallning.»
»Jag förstår. Och nu på min?»
»Om det är ers majestäts befallning.»
»Ja, alldeles säkert. Vi måste alla vara artiga mot vår kära Michael.»
»Då befaller du mig även att ta emot hans vänner, förmodar jag?»
»De sex?»
»Jaså, du kallar dem också så?»
»Ja, för att följa med modet. Men jag befaller dig inte att ta emot någon, såvida du inte tycker om det.»
»Undantagandes dig själv?»
»För min egen del ber jag. Jag skulle inte kunna befalla.»
Under det jag talade, hördes hurrarop från gatan. Prinsessan skyndade fram till fönstret.
