Hoppa till innehållet

Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
59
EN LJUS KUSIN OCH EN MÖRK BRODER

förlora självbehärskningen, och med en ursäkt tog han avsked för att gå. Men han stannade vid dörren och sade:

»Tre vänner till mig längta efter äran att bli föreställda för ers majestät. De äro här i ytterrummet.»

Jag gick genast fram till honom och tog honom under armen. Jag njöt obeskrivligt av hans min därvid. Vi kommo ut i ytterrummet på ett broderligt sätt. Michael gav ett tecken, och tre herrar kommo emot oss.

»De här herrarna», sade Michael med den finaste artighet, som han, den rättvisan måste man göra honom, kunde visa med fulländat behag och ledighet, »äro ers majestäts lojalaste och hängivnaste tjänare, liksom de äro mina trogna och tillgivna vänner.»

»Av det senare skälet likaväl som det förra», sade jag, »är det mig oändligt angenämt att lära känna dem.»

»De kommo fram till mig en och en och kysste mig på handen: De Gautet, fransman, en lång och mager karl med håret stående på ända och vaxade mustascher; Bersonin, belgier, tämligen korpulent, av medellängd och flintskallig, ehuru knappast över trettio år; och slutligen engelsmannen Detchard, med smalt ansikte, kortklippt hår och bronsfärgad hy. Det var en välväxt man, axelbred och smärt kring livet. En duktig slagskämpe, men en tvetydig krabat tog jag honom för. Jag tilltalade honom på engelska med lätt brytning, och karlen smålog, det kan jag svära på, fastän han ögonblickligen undertryckte småleendet.

»Alltså är mister Detchard invigd i hemligheten», tänkte jag.

Sedan jag sluppit ifrån min kära broder och hans vänner, gick jag in igen för att ta avsked av min kusin. Hon stod vid dörren. Jag sade adjö och tog hennes hand i min.

»Rudolf», sade hon mycket sakta, »var försiktig, säg lovar du det?»

»Försiktig — hur så?»

»Det vet du nog — jag kan inte säga det. Men kom ihåg, att ditt liv tillhör…»

»Tillhör…?»

»Ruritanien.»

Var det rätt av mig att spela denna roll eller var det orätt? Jag vet icke: det var lika illa hur jag än gjorde, och jag vågade inte säga henne sanningen.

»Endast Ruritanien?» frågade jag milt.

En plötsligt rodnad göt sig över hennes obeskrivligt älskliga ansikte.