»Dina vänner också», sade hon.
»Vänner?»
»Och din kusin och kärleksfulla tjänare», viskade hon.
Jag kunde inte tala. Jag kysste hennes hand och gick ut, förbannande mig själv.
Därute träffade jag unga herr Fritz, som utan all hänsyn till lakejerna satt och spelade ett sällskapsspel med grevinnan Helga.
»För tusan», sade han till mig, »man kan inte alltid hålla på och konspirera, kärleken tar ut sin rätt.»
»Den måtte göra det», sade jag; och Fritz, som hade gått bredvid mig, drog sig aktningsfullt bakom mig.
IX.
ETT NYTT SÄTT ATT BEGAGNA ETT TEBORD
Om jag skulle utförligt beskriva de vanliga tilldragelserna i mitt dagliga liv vid denna tid, kunde de möjligen bli lärorika för folk, som icke äger någon kännedom om interiörerna i ett kungligt slott; om jag avslöjade några av de hemligheter, i vilka jag blev invigd, skulle de kanske kunna vara av intresse för Europas statsmän. Men jag tänker icke göra någotdera. Jag skulle råka mellan tråkighetens Scylla och ogrannlagenhetens Charybdis, och jag känner att det är bäst jag strängt håller mig till det underjordiska drama, som spelades under ytan av ruritansk politik. Jag behöver endast säga, att hemligheten om mitt bedrägeri trotsade varje upptäckt. Jag gjorde misstag. Jag hade misslyckade stunder, och det behövdes all den takt och förbindlighet, över vilka jag förfogade, för att överskyla några minnesfel och glömska av gamla bekantskaper, vartill jag gjorde mig skyldig. Men jag slapp lyckligt undan, och det tillskriver jag, som jag förut sagt, i främsta rummet just det djärva i mitt företag. Det är min tro, att under förutsättning av den nödiga kroppsliga likheten var det vida lättare att spela konung av Ruritanien, än det skulle ha varit att föreställa min närmaste granne.
En dag, då Sapt kom in till mig, kastade han ett brev åt mig och sade:
»Se här, det är till er — en kvinnas handstil, skulle jag tro. Men först har jag några nyheter för er räkning.»
