»Fyra herrar omkring ett tebord», sade jag ännu skrattande, ty det var verkligen för mycket löjligt att se Svarte Michaels fruktansvärda tre hejdukar slagna och skingrade med ett icke dödligare vapen än ett vanligt tebord.
Dessutom torde observeras, att jag ärligt hade hållit mitt löfte och icke skjutit förrän de gjorde det.
X.
ETT GOTT TILLFÄLLE FÖR EN USLING
Det var brukligt, att polisprefekten varje eftermiddag skickade mig en rapport över ställningen i huvudstaden och folkets hållning; rapporten redogjorde även för några personers förehavanden, som polisen fått order att övervaka. Så länge jag innehaft min nuvarande ställning, hade Sapt varit den, som läst rapporten och meddelat mig de punkter av intresse den kunde innehålla. Dagen efter mitt äventyr i lusthuset kom han in, under det jag satt och spelade ett parti ekarté med Fritz von Tarlenheim.
»Rapporten innehåller i eftermiddag rätt många intressanta saker», sade han, i det han satte sig ned.
»Står där någon redogörelse för ett visst bullersamt uppträde?» frågade jag.
Han ruskade på huvudet med ett småleende.
»Där står först och främst följande», sade han: »’Hans höghet hertigen av Strelsau har lämnat staden (som det synes, plötsligt), åtföljd av några personer av sin hovstat. Målet för resan tros vara Zendas slott, men de resande färdades icke på järnväg utan landsvägen. Herrar De Gautet, Bersonin och Detchard följde efter en timme senare, den sistnämnde bärande ena armen i band. Hur armskadan uppstått är icke känt, men det misstänkes, att han utkämpat en duell, som antagligen står i samband med någon kärleksaffär’.»
»Det är till någon del sant», anmärkte jag och kände mig högst belåten med att höra, att jag hade märkt den gynnaren.
»Så komma vi till följande punkt», fortfor Sapt: »’Madame de Mauban, vars rörelser övervakats enligt order, lämnade huvudstaden med bantåg i dag vid middagstiden. Hon hade köpt biljett till Dresden…’»
