»I sorg och glädje, i lycka och olycka, Gud bevare eders kungliga höghet!»
Han gjorde ett uppehåll och tillade med en blick på mig och antagande militärisk hållning:
»Men före allt går konungen — Gud bevare konungen!»
Flavia fattade min hand och kysste den, halvviskande:
»Amen! Gode Gud, amen!»
Vi återvände till balsalen. Tvungen att mottaga de avskedstagandes hälsningar, blev jag skild från Flavia, men alla, som hade varit hos mig, gingo sedan till henne, Sapt var än här än där i vimlet, och där han hade varit, märktes betydelsefulla blickar, småleenden och viskningar. Jag tvivlade icke på att han, trogen sin hänsynslösa föresats, spred de nyheter han inhämtat. Kronans upprätthållande och Svarte Michaels nederlag — det var hans enda mål. Flavia, jag själv, ja även den verkliga kungen i Zenda voro endast simpla pjäser i hans spel, och de få icke ha några passioner. Och han höll sig icke endast inom slottet, ty när jag slutligen förde Flavia nedför den breda marmortrappan och hjälpte henne upp i hennes vagn, väntade oss där en stor folkhop, som hälsade oss med bedövande hurrarop. Vad kunde jag göra? Hade jag talat då, skulle man icke trott, att jag ej var kungen, möjligen skulle man trott, att kungen blivit galen. Sapts konstgrepp och min egen otyglade lidelse hade tvingat mig fram på denna bana, och återvägen var stängd bakom mig; lidelsen drev mig fortfarande i samma riktning som hans listiga påhitt hade lockat mig. Jag stod denna natt inför hela Strelsau, som kung och prinsessan Flavias lyckliga friare.
Slutligen klockan tre på morgonen, då den kalla dagern började stjäla sig in genom fönstren, befann jag mig i mitt toalettrum med Sapt till mitt enda sällskap. Jag satt som bedövad och stirrade i elden; han bolmade på sin pipa; Fritz hade gått till vila, sedan han nästan vägrat att tala med mig. På bordet bredvid mig låg en ros; Flavia hade burit den, och då vi skildes, hade hon tryckt en kyss på den, och därpå räckt mig den.
Sapt sträckte ut handen efter rosen, men med en hastig rörelse lade jag min hand över den.
»Det är min», sade jag, »inte er — och inte heller kungens.»
»Vi slogo ett bra slag för kungen i kväll, sade han.
Jag vände mig häftigt om mot honom.
»Vad hindrar mig att slå ett slag för mig själv?» frågade jag.
