Han nickade.
»Jag vet vad ni tänker på», svarade han. »Ja, gosse, men ni är bunden av er heder.»
»Har ni lämnat mig någon heder övrig?»
»Å prat, att spela en flicka ett litet spratt…»
»Ni kan bespara mig det. Överste Sapt, om ni inte vill göra mig till den värsta usling — om ni inte vill att er kung skall multna i Zenda, medan Michael och jag spela det stora spelet utanför — så följ mig.»
»Ja, jag följer er.»
»Vi måste handla, och det raskt! Ni såg — ni hörde i kväll…»
»Ja.»
»Er fördömda slughet sade er, vad jag ämnade göra. Nåväl, lämnar ni mig här en vecka till — så blir det ett nytt problem för er. Finner ni lösningen på det?»
»Ja, det gör jag», svarade han med bister uppsyn. »Men om ni gjorde det ni syftar på, måste ni först slåss med mig — och döda mig.»
»Och om jag hade slagits med er — eller med ett tjog andra? Kom ihåg, jag skulle kunna få hela Strelsau att resa sig mot er och slå er i halsen era lögner — ja, era vansinniga lögner.»
»Det är dagsens sanning», svarade han, »att ni skulle kunna det, tack vare mina råd.»
»Jag skulle kunna gifta mig med prinsessan och skicka Michael och hans bror tillsammans ned till…»
»Jag vill inte neka till det, gosse», svarade han.
»Nå så i Guds namn», utbrast jag och höll ut båda händerna mot honom, »låt oss bege oss till Zenda, krossa Michael och återinsätta kungen i hans makt.»
Gubben stod och betraktade mig en dryg minut.
»Och prinsessan?» sade han.
Jag sänkte huvudet i mina händer och krossade rosen mellan mina fingrar och läppar.
Jag kände hans hand på min axel och hans röst ljöd hes, då han sakta viskade i mitt öra:
»Inför Gud, ni är den präktigaste Elphberg av dem alla! Men jag har ätit kungens bröd och är kungens tjänare. Kom, låt oss bege oss av till Zenda.»
Jag såg upp och fattade hans hand. Bådas våra ögon voro fuktiga.
