verkställa dem och som de skola visa sig i det följande. Vi skulle morgonen därpå bege oss av på vår jaktfärd. Jag hade träffat alla anordningar för min frånvaro, och det återstod endast ett — det svåraste, det för mitt hjärta mest påkostande. Då aftonen föll på, åkte jag genom de livliga gatorna till Flavias palats. Jag blev igenkänd och hälsades med jubel. Jag spelade min roll och bjöd till att synas som en lycklig älskare. Trots min tryckta sinnesstämning hade jag nästan roligt åt den köld och förnäma stolthet, varmed min ljuva tillbedda denna gång tog emot mig. Hon hade hört, att kungen skulle lämna Strelsau för att bege sig ut på en jaktfärd.
»Jag beklagar, att vi inte kunna förströ ers majestät här i Strelsau», sade hon och stampade lätt med tåspetsen mot golvet. »Jag skulle ha sökt underhålla er bättre, men jag var nog dåraktig att tro…»
»Vad då?» frågade jag och lutade mig mot henne.
»Att ni — efter gårdagsaftonen — skulle kunna känna er lycklig ett par dagar utan många förströelser», svarade hon och vände sig litet stucken från mig, i det hon tillade: »Jag hoppas, att vildsvinen bli mera fängslande.»
»Jag skall jaga ett riktigt stort vildsvin», sade jag och kunde icke låta bli att leka med hennes hår; men hon drog undan huvudet.
»Är du stött på mig?» frågade jag med spelad överraskning, ty jag kunde icke motstå begäret att retas litet med henne. Jag hade aldrig sett henne ond, och varje ny sida hos henne var en ny tjusning för mig.
»Jag har inte rättighet att känna mig stött. Ni yttrade visserligen i går afton, att varje timme, som ni var skild från mig, var förspilld. Men ett stort vildsvin! Det är något helt annat.»
»Kanhända blir det vildsvinet, som jagar mig», framkastade jag. »Kanhända blir det min överman.»
Hon svarade ej.
»Inte ens min fara rör dig?»
Hon sade fortfarande ingenting, och då jag smög mig till att blicka in i hennes bortvända ansikte, fann jag hennes ögon fulla av tårar.
»Du gråter av oro för mig?»
Då sade hon mycket tyst:
»Det här är likt er, sådan ni brukade vara förr, men inte likt kungen… den kung, som… som jag lärt mig älska!»
