Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
79
PÅ JAKT EFTER ETT MYCKET STORT VILDSVIN

svarade jag skrattande, »om de inte kunna nedtysta några misstankar?»

Han smålog bistert och tog emot papperet.

»Överste Sapt och Fritz von Tarlenheim följa med mig», återtog jag.

»Ers majestät tänker söka upp hertigen?» frågade han sakta.

»Ja, hertigen och någon annan, som jag behöver och som är i Zenda.»

»Jag önskar att jag finge följa ers majestät», utbrast han och snodde sina vita mustascher. »Jag skulle vilja slå ett slag för er och för er krona.»

»Jag lämnar er vad som är mer än mitt liv och mer än min krona, ni är den man, åt vilken jag anförtror mer än någon annan i Ruritanien.»

»Jag skall återlämna henne, frisk och välbehållen, i ers majestäts händer, varom inte skall jag göra henne till drottning.»

Vi skildes, och jag återvände till slottet och talade om för Sapt och Fritz, vad jag hade gjort. Sapt hade några invändningar att göra och brummade litet, men det var endast vad jag väntade, ty Sapt ville bli rådfrågad på förhand och icke underrättad efteråt. På det hela taget gillade han dock mina planer och blev vid bättre lynne, i samma mån som handlingens ögonblick nalkades. Även Fritz var beredd, fastän han, stackars gosse, riskerade mera än Sapt, därför att han var förälskad och hans lycka stod på spel. Men hur avundades jag honom icke det oaktat! Ty den segerrika utgång, som skulle sätta kronan på hans lycka och förena honom med hans älskade, den framgång, på vilken vi voro pliktiga att hoppas, att sträva och kämpa för, den innebar för mig en vissare och större sorg, än om jag vore dömd att misslyckas. Han insåg även detta till någon del, ty när vi voro för oss själva och gamle Sapt satt i andra ändan av rummet och rökte, lade Fritz sin arm i min och sade:

»Det är hårt för er. Tro inte, att jag inte litar på er; jag vet, att ni endast tänker vad som är rätt.»

Men jag vände mig bort från honom, tacksam att han icke kunde se, vad som rörde sig i mitt hjärta, utan endast bevittna mina händers blivande verk.

Men icke ens han förstod fullt, ty han hade icke som jag vågat lyfta blicken till prinsessan Flavia.

Våra planer voro nu fullt uppgjorda så, som vi gingo att