Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
82
TOLFTE KAPITLET

tat det som en förolämpning. Jag kunde icke nu säga henne vem och vad jag var. Hon grät, och jag kunde endast torka hennes tårar.

»Skulle en man inte återvända till den älskligaste kvinna i hela världen?» sade jag. »Tusende sådana som Michael skulle inte förmå att hålla mig borta från dig!»

Hon slöt sig till mig litet tröstad.

»Du låter väl inte Michael göra dig illa?»

»Nej, älskade.»

»Eller hindra dig att återvända till mig?»

»Nej, älskade.»

»Och ingen annan heller?»

Åter svarade jag:

»Nej, älskade.»

Det fanns dock en — icke Michael — som, om han levde, måste hålla mig borta från henne; den, för vars liv jag gick att sätta mitt eget på spel. Och hans gestalt — den smidiga, livliga gestalten jag hade mötte i Zendas skogar, och den slöa, livlösa massa jag hade lämnat i jaktslottets källare — syntes uppstiga för mig i dubbelskepnad och tränga sig mellan henne och mig till och med nu, då hon låg blek, förbi, nästan avsvimmad i mina armar men likväl blickade upp mot mig med dessa ögon, som uttryckte mera kärlek än jag någonsin sett, som följa mig ännu och skola göra det, till dess jorden sluter sig över mig och — vem vet? — kanske även sedan.


XII.
JAG MOTTAGER ETT BESÖK OCH SÄTTER BETE PÅ EN KROK

Ungefär tre kvarts mil från Zenda åt motsatt håll mot det, där slottet är beläget, ligger en stor skogstrakt. Marken höjer sig sakta, och mitt i skogen på sluttningens krön ligger ett vackert modernt slott, som tillhör en avlägsen släkting till Fritz, greve Stanislas von Tarlenheim. Greve Stanislas var vetenskapsman och enstöring och besökte sällan sin egendom, men hade på Fritz’ anhållan beredvilligt och artigt ställt den till mitt och mitt sällskaps förfogande. Det var således dit vi ämnade oss, och stället var skenbart valt för vildsvinsjakten; ty skogarna voro mycket