väl bevarade, och vildsvinen, som förr varit vanliga över hela Ruritanien, förekommo ännu där i riklig mängd. I verkligheten hade vi dock begivit oss dit för att vara i passande närhet av hertigens av Strelsau praktfullare lustslott på andra sidan staden. En ansenlig skara tjänare med hästar och packning avreste tidigt på morgonen, medan vi följde efter på middagen och färdades några mil med bantåg, varpå vi satte oss upp på våra hästar och redo den återstående vägen till slottet.
Vi voro ett ståtligt sällskap. Förutom av Sapt och Fritz åtföljdes jag av tio herrar, vilka alla hade omsorgsfullt utvalts och icke mindre omsorgsfullt prövats av mina två vänner och allesammans befunnits varmt tillgivna konungens person. De hade fått veta en del av sanningen; attentatet mot mig i lusthuset hade yppats för dem för att sporra deras trohet och upphetsa dem mot Michael. De hade även underrättats om, att en vän till kungen misstänktes vara med våld kvarhållen på Zendas borg. Hans befrielse var en av expeditionens uppgifter; den förnämsta var dock, tillades det, kungens önskan att vidtaga vissa åtgärder mot sin förrädiska broder, men om dessa åtgärders beskaffenhet kunde icke för närvarande lämnas några bestämda upplysningar. Det var tillräckligt, att kungen fordrade deras tjänster och litade på deras tillgivenhet, när så erfordrades. Unga, av god börd, tappra och trogna, begärde de icke mer; de voro redo att bevisa sin plikttrohet och lydnad och önskade en strid som det bästa och behagligaste sättet att lägga dessa sina egenskaper i dagen.
Skådeplatsen flyttades således från Strelsau till Tarlenheims gods och Zendas borg, som låg där på andra sidan dalen och blickade hotfullt på oss. Jag försökte även att flytta mina tankar, glömma min kärlek och ägna all min viljekraft åt min blivande uppgift. Det gällde att få kungen levande ur borgen. Att tillgripa våld vore gagnlöst, enda utsikten var list, och jag hade redan en svag föreställning om vad vi måste göra. Men jag hindrades förskräckligt av den offentlighet, som åtföljde alla mina rörelser. Michael måste redan ha kännedom om min expedition, och jag kände Michael för väl för att antaga, att han skulle låta narra sig av den föregivna vildsvinsjakten. Han förstod nog mycket väl, vad det verkliga villebrådet var. Den risken måste man likväl underkasta sig, både den och allt vad den kunde innebära; ty Sapt icke mindre än jag själv erkände, att sakernas nuvarande läge blev out-
