»Det är bra», sade han. »Nu, då vi äro för oss själva, Rassendyll…»
Jag satte mig upp.
»Vad är meningen?» frågade han.
»Jag skulle bara ge tillsägelse om att låta föra fram er häst. Om ni inte vet, hur ni skall tilltala kungen, får min bror skaffa sig ett annat ombud.»
»Vad tjänar det till att fortsätta det här gyckelspelet?» frågade han och dammade vårdslöst sina stövlar med handsken.
»Därför att det inte är slut ännu, och under tiden vill jag välja mitt eget namn.»
»Låt gå för det! Men. jag talade av tillgivenhet för er, ty ni är sannerligen en man efter mitt eget sinne.»
»Jag är kanske det», svarade jag, »frånsett min lilla hederlighet och med den skillnaden, att jag håller mitt ord mot män och visar mig hederlig mot kvinnor — för övrigt kanske det är som ni säger.»
Han kastade en ilsken blick på mig.
»Är er mor död?» frågade jag.
»Ja, det är hon.»
»Hon kan tacka sin Gud», sade jag, och jag hörde honom mumla en ed över mig. »Nå, vad är det för ett budskap ni kommer med?» fortfor jag.
Jag hade träffat honom på det ömma, ty alla människor visste, att han hade krossat sin mors hjärta och hoverat sig med sina älskarinnor i hennes hus; hans ogenerade sätt försvann för ett ögonblick.
»Hertigens anbud är bättre än jag ville», brummade han. »En galge åt ers majestät var mitt förslag. Men han erbjuder er lejd över gränsen och en summa motsvarande femtiotusen engelska pund.»
»Jag föredrar ert anbud, om jag är tvungen att välja.»
»Ni vägrar?»
»Naturligtvis.»
»Jag sa Michael, att ni skulle komma att avslå», sade skälmen, som återfått sitt goda lynne och gav mig ett av sina soligaste leenden. »Oss emellan sagt», forfor han, »är förhållandet det, att Michael inte förstår en ädling.»
Jag började skratta.
»Och ni?» frågade jag.
»Jo, jag gör det. Galgen skulle det vara.»
»Det är ledsamt att ni inte kommer att få uppleva det.»
