jord framdeles åter sällies eller förhandlas, som i Erfdabalken förmäles i 4:de cap. 2 och 3
§ 4. Kiöper någon man,[1] eller inlöser under warande echtenskap then jord som hustrun kan wara börd-ägande till; hafwi tå hon eller hennes barn och arfwingar macht, wijd mansens död, hans arfwingar att uthlösa, med alt ther på wänd nyttig förbättring. Om mansens jord af hustrun inlöses, wari lag samma.
§ 5. Nu kan fader erfwa sine barns mödernes jord, eller moder theras fädernes jord; willia the then sedan sällia; hafwi tå then bördeman macht jorden att åter lösa, som närmast är att erfwa, effter then ordning som i Erfdabalken upräknas.
§ 6. Sällier man sitt eller sine hustrus fäderne, möderne, eller andra arfwejord, och kiöper annorstädes jord, huus, eller tompt igen; thet är arfwe- och eij aflinge-jord: hwar och någon arfwejord å landet under warande echtenskap såld är; ther skall så myckin aflinge-jord i ställe sättias, om han till är, som then sålde arfwejorden å landet war; förr må ingom frijheet öfwer aflingejorden tillåtas: fins eij så mycket fast godz som arfwejorden war; fylles tå af bo oskipto thess wärde i penningar och löösöron, så myckit som för then sålda uppburit är: förr än thet skiedt är, må ingen gifftorätt tagas: hafwer och mannen lähn tagit för[2] sine hustrus jord; niute tå barnen, wijd arfskiffte, fyllnad therföre i aflinge jorden eller lösöron, som för är sagdt. Finnes intet testamente eller förordning öfwer aflinge; niute tå rätte arfwingar uthan åthskillnad så liuft som ledt effter then döde.
Cap. 5. Huru jord å landet eller huus tompt och jord i staden må bytas.
§ 1. Will någor sina arfwejord mot annan jord å lande; eller huus tompt och gård i staden, emot jord å landet bortbyta;[3] thet må ingen wägras när fult gifwes mot fullo; eller att the som byte giöra, för egen nytta och läglighet skull, med ringare åsämjes: och hwad man emot arfwejord i skiffte får; thet blifwer lijka arf i stället,
ehwad thet är fäderne eller möderne som bortbyttes: eij må thet byte
