wådeld tilsagd warder, och ey kommer; eller förr än elden fördämpad är, och rätt lof gifwes, ifrån sitt arbete och ställe träder: böte tiugu daler. Kommer han elliest alt för sehnt, ther han förr komma kunnat; wari lag samma.
§ 7. Häradsfogdar och landsbetiente, skola strax på platsen noga ransaka, hwilken elden uptändt hafwer: finnes then, och är han bofast och förmögen at giälda, eller wilia hans grannar gå för honom i borgen; stemmes til nästa ting at swara i sakene: är han resande, lös person, eller sådan som kännes ey god skadan at giälda och ey borgen får; tages i förwar, och angifwes hos häradshöfdingen, som strax ting stemma skal, och thes sak och brott lagligen afdöma: fins ingen som elden utburit hafwer; böte häradet hwart om sig, som 2 § säger; doch så, at alle uti häradet belägne så konungs- sätu- och ladugårdar, som prästgårdar och hwariahanda bondahemman, efter hemmannatalet sammaskiuta skola: nemligen tu halfwa, och fyra fierdadels hemman, och så widare at räkna emot ett helt, och säterien efter hemmannatalet, hwaraf the bestå.[1]
§ 8. Nu försuma härads- och bruksfogdar, iägemästare och landtiägare til skogseld at komma, när the blifwa then warse, eller få bud, och icke göra sitt ämbete; böten fyratyo daler, länsman och the andre halfwo mindre: försumar häradsfogden och länsman at utleta, hwilken skogselden utsläpt hafwer, och then til answar ställa; bötin sielfwe thes sak.
Cap. XXVI. Huru allmänningar, store skogar och ägor nyttias mågo.
§ 1. Alle the som bo inom lands och häradsgräntsom, serdeles the ingen nödig skog och utmark sielfwe äga, måge thes allmänning til mulbete, timber, wed, gärdsel, näfwer, tårf, och hwad mehr ther falla kan, nyttia til egen gård och hustomt, men ey androm uplåta, eller sälia wid straff som lag säger 16 cap. om olaga häfd i oskiftom skoge och mark; ansöke doch, hwad skogs och timberhygget angår, först landshöfdingen å orten, som thet sedan så frälsis som ofrälsis mannom, efter beskaffenheten, må tillåta.[2]
