Cap. XII. Om utspridande och uphof af falska tidningar, som röra riksens säkerhet.
§ 1. Hwar som i skadeligo upsåt updichtar, eller löper kring landet med lögner och falska tidningar, som röra riksens säkerhet; eller kommer något allment buller therigenom och owäsende åstad; plichte tå then samme efter som brottet kan wara til, med lif,[1] fängelse wid watn och bröd, gatulop, eller landsflycht.
Cap. XIII. Om then som tager störra utlagor och tull än han bör; eller försnillar och förminskar kronones gods och ingiälder.
§ 1. Understår sig någor at upbära högre tull, skatt och utlagor af in- eller utländskom mannom än med konungens påbud och ordningar enligit är; betale målsägandenom allan theraf tagnan skada, och straffes thertil dubbelt emot annan tiufnad.
§ 2. Hwilken upbördsman som förslöser kronones ingiälder och räntor, wari sig i penningar eller wahror; upfylle skadan, och stånde tiufsrätt.
§ 3. Drager någor swikeligen under sig kronones skattskyldiga iord, eller andra kronones inkomster; wari lag samma.[2]
Cap. XIV. Om then som utan sak angifwer; eller falskeligen witnar emot annan.
§ 1. Nu kan någor oskyldig, på falskt, eller emot bättre wetandens giorda angifwande, eller witnesbörd, wärkeligen komma at lida til kropp, äro, eller lif: gången tå både angifwaren och witnen under samma straff, som the öfwer then andre förorsakadt hafwa: men skulle then angifne, eller anklagade komma at befrias; straffes tå then, som således sökt then oskyldiga til äro och lif at beliuga, med arbete, fängelse, eller landsflychtighet, och wari ärolös, samt giälde allan bewislig skada. Om then som icke angifwer, eller anklagar
någon, utan eliest munteligen, eller med smädeskrifter utförer och
