Cap. XI. Om myteri och upror.
§ 1. Eho som uphissar och styrker gemena man til olydno emot sin rätta konung och herra; straffes til lif och ägendom. Skier thet emot them, som på öfwerhetens wägnar biuda och befalla, och han således kommer buller och upror åstad; hafwi förbrutit sitt lif; och stånden alle, som uti samma upsåt med warit, samma straff, ändoch the ingen skada giöra kunnat.
§ 2. Blifwer någor, som kommer til, samma upror at stilla, dräpen; eller någor af them, som å ämbetes wägna rätteliga befalt hafwa: straffes tå dråparen, och alle the som buro hugg och slag på honom som dräpen blef, med stegel och hiul, och hafwin ther hos förwärkat sina lösöra: men warder någon dräpen af them, som i then uproriska samnadenom woro; ligge ogill.
§ 3. Hwar som sådana uproriska weterligen hysar och hägnar, eller på hwariohanda andro sätt tilhanda går, eller til theras upror samtyckt, eller råd gifwit; wari han samma straff underkastad, som the uproriske sielfwe.[1]
§ 4. Kan någor uti sådana samnade kommen wara af enfaldighet, eller twång, och sedermera icke söker efter all möjelighet at söndra sig therifrån, plichte tå then samme med gatulop, fängelse wid watn och bröd, eller landsflychtighet, eftersom han mer, eller mindre brotslig finnes.
§ 5. Ther någor om sådana samlingar wetat förrut, men icke uptäckt och för wederbörandom uppenbarat, utan sielfwa uproret therpå fölgdt; eller eliest i ene eller andra måtto giordt sig theraf delachtig; lämpes tå straffet therefter, antingen til fängelse wid watn och bröd, gatulop, eller risslitande, eller landsflycht, aldeles såsom omständigheterna thet kunna fordra.[2]
§ 6 Hwilken som upstutsar then enfaldiga allmogan til oskiäligit klagomål; eller i ondo upsåt wrångwisliga uttyder konungens stadgar och förordningar; eller annat slikt förehafwer, som några tredsko eller owilia emot öfwerheten förorsaka kan; straffes til lif, fängelse, eller landsflychtighet, eftersom saken kan wara til.
