Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 5.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
306
LAGKOMMISSIONENS FÖRSLAG TILL

och stegles, samt gånge först thes lösa, och sedan fasta ägor til skadans wedergiällning. Kan någor öfwertygas, wåldsamligen hafwa anfallit the skepsbrutna, och af händt någrom lifwet; blifwe han lefwandes råbråkad, och sedan steglad, samt hafwi therhos förwärkat sitt lösa gots. Sårar någor och illa handterar sådana nödlidande til thera kropp; misten lif och lösöra, hwilka i thy mål deles konungen och målsäganden emellan. Then som tänder eld på någon strandad, eller til lands fluten farkost, hwad ther är folk om bord, eller ey; miste äwen så lif och lösöra, och gånge thes lösa och fasta ägendom målsägandenom til betalning. Eho som wåldsameligen tager och röfwar något af sådana strandada och til lands drefna farkoster, så länge skiepsfolket när äro, eller gotset bärga wilia och kunna; warde straffad til lifwet och steglad, ehwad han them litet eller mycket med wålde afhänder, och gånge först thens brotsligas lösa, och sedan fasta ägendom målsägandenom til ersättning för skadan. warin och lika ansedde och straffade the i råd äro, hielpa och förfordra sådana ogiärning, eller wetande dölia til sina nytto med then brotsliga, eller delachtige finnas af then strandada och sålunda röfwada ägendomen; som then, hwilken godset röfwat, eller tagit hafwer.[1]

§ 3. Rånar man eliest i wådeld, watunöd, wåldswärkom; eller ther fienden öfwergår; eller undan fahran något kan wara bärgat och hulpit; eller uti fahrsot och pestetid: hafwi i thessom målom förwärkat högra handena, lif och lösöra.[2] om stad wid sådana tilfällen stadgas i Tiufwamålom.

§ 4. Råkar något sin tiuf, som hans tagit hafwer, och tiufwer wil thet förswara; får äganden, eller hans hion slag, sår, blånad, eller blodwite; miste tå tiufwer lifwet: kommer ey slag i; böte för tiufnaden, och ther til fyratio daler rånsbot.[3]

§ 5. Hwar som med wålde drifwer annan ifrå sinom fasta ägendom, eller med arga list, orätt och någrohanda åtgiärd onyttigan giör för honom sig thensamma at tilegna; giälde åter alt thet rätte

äganden kan wisa sig therigenom bortmist hafwa, och säti alt i förra stånd

  1. Kongl. M:ts högstbemälta Påbud 1697 och Kongl. M:ts Förord. 29 jul. 1698.
  2. Ratio: Är edsöre och lifssak uti annat rån, c. 4 § 9, så synes ock thetta rån något högre böra anses: hwilke casus ock så i I. R. kallas miserabiles.
  3. Uti utkastet fins ock om rånsmannom, hwilket synes strida emot c. 4 § 9 och therför här allenast infördt är om tiufwen.