§ 5. Nu kan thet hända, at the föreskrefna wilkoren på något sätt ändas, så at ey widare i testamentet om samma ägendom stadgat finnes; tå gånge thet gots, rörligit och orörligit, efter almanna lagen, wid thens sidsta åtniutarens tid så til arfs, som alt annat arf.
§ 6. Blifwer eliest uti ett testamente skiäl och orsak utsatt till hans gynnande, som testamentet til godo åtniuta skal, och ey så kan befinnas; wari icke thes mindre testamentet efter hans wilia, som thet giordt hafwer, giltigt och fast.[1]
Cap. IV. Hwad, och huru mycket man må gifwa i testamente.
§ 1. Arfweiord å landet må ingen i testamente bortgifwa, oachtat efter hwilken hon til arfs warit fallen. Ingen må ock några förordning om arfweiord giöra, huru eliest efter hans död thermed skal hållas, widare än föräldrar barn emellan, som framdeles stadgas:[2] nemligen fader om fädernes, och moder om mödernes iord; doch utan någors thera af barnomen förfång. Hafwer och någor bortbytt, försåldt, eller förpantat arfweiord sina; eller är hon igenom hwariahanda hans förwållande, skuld, eller brott med dom och utmätning, eller laga bud och stånd kommen i annars mans hand; sättin tå wederbörande, förr än testamentet utgår, så myckla och iämgoda iord i så godo läge, eller ther fast ägendom icke finnes, thes fulla wärde i lösörom och penningom wid delningen i stället igen: och hafwi ingen några macht under något skien och konstande sina arfwingar therutinnan at förfördela.
§ 2. Byrdkiöpta iord må man ey heller til. nästa arfwinga eller byrdamanna förfång i testamente bortgifwa, uthan thes wärde som hon är kiöpt före; och stånde tå byrdamanne fritt innan laga bud och stånd för samma wärde henne at lösa.
§ 3. Sammaledes wari ock tillåteligit all byrdkiöpta och arfweiords förbättring at bortgifwa; doch så at byrdamannen henne lösa och betala må efter mätismanna ordom, som hon wid samma tid kan
pröfwas wärd wara; tå ock mätismännerna noga böra anse alla
