bråtsliga äro, och honom frijan giöra. Fins ther glugg eller windshål, och tiufnader eij dölgder, öfwerhölgder, eller nedergrafwen; eller fins then i olästa hus och uthus; äge tå bonde witsord sig att befria med sielfs sins ede, at han eij wet, huru thet är inkommit. Finnes thet under tienstehions, eller husgiästens enskylte lås och wårdnad, eller i någon af androm thersammastädes indsatta kisto; wärie tå sig then thet fants hos, eller then kistan tilhörde för tiufnadt, om han gitter. Finnes icke thet om stulit war; wari tå then sak- och skadelös, som ransakades hos, och han som ransakan begärte, fylle skadan, om någor skiedd är å hans hus eller ägendom, när som ransakades, och bewise eller giöre ed, at han sitt mist hafwer, och eij af illvilja ransakning sökt.
§ 5. Ransakar någor annorlunda af sielftagen myndighet, eller emot åtwarning, i annars huus och eij finner tiufnaden; böte fyratijo daler, och uprätte skadan, om någor therigenom skedd är.
§ 6. Sätter sig byaman, eller bonde till motwärn, och eij will tillåta ransakning, utan öfwerfaller them som thertill utskickade äro, med hugg och slag, eller gifwer them smädesord; plichte tå som i Edsöresmålom förmäles 2 cap. 1 §.
§ 7. Är eij husbonden sielfwer hemma, utan hustrun, gånge i lika måtto ransakan för sig, som han hema wore. Kan han ogiffter wara, och hafwer för sig annan som huset förestår; wari lag samma.
