7 §. Gifwer någor mera i testamente, än lag förmår; rättes tå testamente effter lagen, och hafwe sina krafft i allt thet som tillåteligit är.
XXII Cap. Om testamente i gäldbundne sterbhus; och om then som testamentet giör, eij wet at hans hustru hafwande är, eller att någor af thes barn tå lefwer.
§ 1. Dör man eller qwinna och är gäld effter; tå skall gäld af oskiffto gäldas,[1] innan testamente eller arf tages: hwad tå öfwerblifwer, kommer honom som testamente hafwer, eller rättom arfwinge effter lag til godo.
2 §. Nu hafwer man skiälig orsak at befara, thet then döde gäldbunden warit; men är sterbhuset, tå arf skifftas skall, eij fulleligen therom kunnigt; wet eij eller om man för then giäld kan befrias eller eij: angifwes tå sådant hos domaren, och pröfwe han granneliga hwad ther fara för gäld är eller icke. Finnes therom någon fara, tå må hwarken arf eller testamente uttagas, utan emot borgen för fullo wedergäld. Men finnes then gäld kunnig, och träder någor til arfs, innan then gäld guldin är; gånge thermed som i 19 [ͻ: 27?] cap. 8 § här effter[2] stadgas.
3 §. Fordras någor skuld, som aldeles okunnig war när arf och testamente uttogs; tå bör hwar och en återbära til skuldens betalning effter thy som han af arfwet mer eller mindre bekommit. Men har någor sitt undfångna arf eller testamente imedlertid förtärt, och gitter thet eij återbära, eller sin del i skulden betala; gälden tå the andre medarfwingar hela skulden, så långt thet tilräcker, som the af arffwet effter richtig upteckning undfått, therom i . . . .[3] widare förmäles.[4]
4 §. Nu dör någor barnlös, som förut genom testamente sin ägendom åt androm bortgifwit, och wiste han eij, att hustru hans effter honom, eller hans sonahustru war hafwandes; eller at hans
frånwarande barn, son eller dotter, äntå lefwande war; ärfwe tå barn eller
