affection til ettdera barnet gifwa sig in till kost hoos detsamma att förtära sin fasta jord, och intet wela lijta dee andra till; det samma barnet eij heller will taga dhe af rätten til föräldrarnes åhrlige födzel deputerade penningar emot, af sine andre syskon för födzlen, med mindre det får lägga all jorden under sig allena, huru då förhollas bör? Såsom arf- och bördköpt jord och huus genom gåfwor kunna komma uthur slächten, äfwen som genom köp och sähl, ty synes intet obilligt, att bördzrätten äfwenså motte giälla i gåfwa som köp, hwilket underkastas Kongl. commissionens betänkande.
Cap. 8 § 1. Finnas dhe orden effter som det utlånte den tijden wärdt war etc. Hwilket oförgripeligen tyckes på detta sättet liusligare kunna fattas, att man sätter i stället: effter som det utlänte wid betalningztijden pröfwas gälla och wärdt wara.
§ 3. Såsom man på landet considererar tingztijmman räknas från det att tinget lyses och till dess det ändas eller aflyses, och att alle dhe, som lagligen imedlertijd något inprotocollera låta, böre niuta lijka rätt; alltså frågas, om rådstugudagen skall räknas ifrån klockan 8 om morgonen och in till 6 om afftonen, så att den, som sin prætention effter middagen angifwer hoos wederbörande borgmästare och stadzskrifwaren, skall niuta lijka rätt med den, som före middagen inprotocollera låtit, oachtat i mäste parten af städerna magistraten intet sitter rådstugu effter middagh, eller att rådstugudag allena skall räcknas före middag, och den præference, som effter middagen sökes, äga mindre rätt än den förra?
§ 4. Denna § förmäler, att när generalis och specialis hypothecarius tillijka för rätta söka en mans ägendomb, så skall specialis först få sin betalning af det ting, som honom förskrifwit är, och hwad som öfwerskiuter komma den generale förpantningen tilgoda; men så frampt dhe bägge bona fide handlat hafwa, och wunnit sina förskrifningar, så tycktes oförgrijpeligen billigare wara, att dhe, som äga lijka rätt, och lijka snart komma till ting eller rådstugu, böra proportionaliter uthur den skyldiges ägendomb niuta sin förnöijelse, så långt den räcker, och för det öfrige brista aff mark som mark. E. g. een man äger tree huus, hwartera 100 daler wärdt. Nu läntager han af en annan 200 daler och generaliter pantsätter honom all sin domb. Sedan länar han särskildt af trenne andre män 300 dahler och pantsätter hwar särskildt ett huus. Dessa creditorer komma lijka
