Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
109
FÖRSLAG TILL JORDABALK 1695

capitlet och § 5, emedan tomtedelning i denna senare förhuden är, men i den förre tyckes tillåtas, när twå grannar få lösa helfften hwar af ena tompt.

§ 9. När bördemän eller sijdogrannar intet lösa, om tå baakgrannar eller med ryggen intil den sålde gården stötandes bör niuta naborätt och lösa från den ena gränden in til den andra?

§ 11. När den, som bördat hafwer, och inom 3 eller 6 åhr sällier, befinnes icke af fattigdom, utan af sielfzwåld och intriguer hafwa det giort, så tyckes, att böterna borde proportioneras som köpesumman warit större eller mindre.

§ eod. Den förste köparen, som genom bördemannen och hans låhntagne penningar blef drefwen från ägendomen, kommer till rätten, enär bördemannen befinnes icke för fattigdom skuld eller nödträngder, utan mer af sielfzwåld inom 3 eller 6 åhr den igen hafwa til en främmande försåldt, begiärandes i anseende til sitt förra kiöp, att blifwa närmare till lösen än en annan främmande kiöpare, om wid sådan händelse icke skulle skäligt pröfwas, att den förre köparen bör tillbiudas lösen, innan ägendomen till en annan främmande försälies?

§ 14, Eller annan rätt; tyckes böra uttryckas, hwadh detta må wara för en annan rätt, på det dommaren må hafwa en klaar lag, och trätesamma parter icke genom sådane ord få tillfälle att fungera sig någon rätt till en annans förfång eller uppehåld.

§ 17. Twenne oskylde adelsmän besittia eller äga en frälsegård til hälfften hwardera, eller twenne oskylde bönder äga en skattegård tillsammans, den ena sällier sin halfpart till en främmande; ty frågas, om den frälseman eller skattebonde, som äger halfparten i hemmanet tilförne, eij bör wara närmast till lösen af den andra helfften, fram för en wilfrämmande, och således å landet niuta naborätt tilgodo? Emedan gårdarnes rijfning och delning i många parter altijd är mer skadelig än nyttig, och Hans Maj:tt för detta derpå altid hafft en nådig reflexion, att ägendomerne effter möjeligheten motte tilhopa blifwa.

Cap. 7 § 2. Den andra delen af denna §, nämbligen huru barn, som det förmå, äga föda föräldrarne, som ingen fast eller löös ägendomb hafwa, tyckes beqwämligare höra till Gifftebalcken, der som tahlas de jure personarum, men här de jure rerum.

§ eod. Om föräldrarne anten af någon särdeles enwijshet eller