af det köpte godzet ginge honom ifrån, altså tyckes det wara för swårt och emot billigheten, om sälliaren icke altijd motte proportionaliter holla kiöparen skadeslös, om skönt en mindre deel af det köpte utan köparens förwållande honom undanginge, hwarföre giörs här den påminnelsen, att fast köpet icke kan för någon lijten förminskning uphäfwas, sälljaren icke dess mindre motte moderera kiöpesumman, och hålla sin contrahent skadeslös, enär någon deel af dommen honom frångår.
Cap. 12 § 3. Emedan nöden stundom oundwijkeligen fodrar, att man moste i mossar eller kärr anlägga röör och råmärken; ty woro nödigt, att något förmältes, huru man dermed, efter förfarenheten, bäst procedera kunde, nämbligen gräfwa först så diupt som man kan, och sedan med klappersten upfölla gropen, til dess stenrösen står öfwer horizonten, hwilket fast det går på somblige ställen beswärligen fort, så botnar det doch omsijder, och gier en fast grund, som intet swijker, och sedan planteras derå råmärke, som lagen det föreskrifwer.
§ 6. Förmäler wäl, att ägendomen skal delas effter öre och örtug, pund och tunneränta. Men emedan den gamble skattläggning på många ställen finnes felachtig, i det att den, som äger 3 öre bool, eller 3 pund, ofta har så mycken och god ägendom, som dess granne i samma by, hwilkens gård står för 5 öre, eller 5 punds ränta, och dhe ändå gifwa lijka utlagor, ty synes intet obilligt, der wederbörande det påstå, att delningen af byallmänningen i sådant fall borde skee effter ägornes proportion, skatt eller hemmantahl och eij effter punderäntan
Cap. 18 § 2. jordäganden har på lijfztijd bortstädt en gård til bonden och hans hustru. Effter en tijd döör hustrun från bonden, och bonden tager een annan hustru. Sedan döör och bonden, och denna senare hustrun lefwer efter, påståendes att niuta städian i lijfztijden tilgodo, eller så länge hon enckia sitter. Jordäganden säger deremot, att bonden och hustrun, til hwilka han jorden städde, äro bägge döde, och att den senare hustrun, som eij war med in contractu, bör eij heller niuta dess wärkan tillgodo längre än til mannens död, och sedan jordäganden råda sin jord. Quæritur: quid juris?
§ eod. Lagen säger, att om någon städier hemman på lijfztijd, så niuter han städian, så länge han lefwer och hustrun effter honom,
