emedan hon ogifft sitter. Nu är wid städian af en ogifft man expresse intet nämbt eller aftalt om hustrun, utan städiezedelen torde wara så stäld, att den eller den har på lijfztijd städt det hemmanet. Sedan giffter sig bonden. Effter någon tijd döör han bort, och hustrun lefwer efter. Hustrun will niuta lijfztijdzstädian tilgoda effter lag, jordäganden wil råda om sin jord, emedan enckan icke war bondens hustru wid städietijden eller tempore contractus. Quæritur: quid juris?
§ 3. Finns om städzel på wiss tijdh eller åhr, att der jordäganden innan deras förlopp nödträngd är sielf til jorden att flyttia, att han då bör gifwa landboen all städian åther. Hwilket som det eij allena häruthinnan har sin æquitet, utan jämwäl i lijfztijdzstädia; ty hemställes, om icke denna åthergifften borde til bägge städierne lämpas, sålunda: då gifwe han til landboen all städia åther, ehwad hon på lijfztijd eller wissa åhr ingången warit.
§ eod. Såsom genom den upp- och afsägning från ett hemman, som skie så sent inpå åhret, upwäxa många trätor, så wäl för det höstsäde, som kan wara af åboen giort, som för annat arbete, hwilket han redan kunne anlagt hafwa för det fölliande åhret, intet annat wettandes än han skulle derwid förblifwa, ty synes oförgrijpeligen bäst wara, att alle sådane upp- och afsägningar, så på jordägandens som landboens sijda, böre skiee om Philippi Iacobi tijd, hwarigenom hwar och en winner så mycket bättre råderum att see sig om en annan lägenhet, och månge trätor och skador afböjas, som elliest upwäxa af det nederlagde arbetet.
Cap. 18 § 13. Det är wäl och berömmeliga stadgat om hemma wäxande bärande trää, att landbo må för dhem skiäliga förnöijas, hwilket torde beweka mången till att plantera bärande trää, såsom apel, päron, kierssebärs och plommonträ. Och när man betracktar den nytta, som särdeles äpel och päronträ af sig kasta, så woro önskeligit, att hwar landbo sig derom mer beflijtade än här til skedt är, och genom ett almänt påbuud förplichtades att plantera, skiöta och upföda ett wisst tahl af sådana trää, hälst emedan fruchten doger till att ätha råå, koka eller torcka; wil landboen ej sielf förtära henne, så kan han föra henne til torgz och får der altid skälig betalning, den han till sina utlagor bruka kan. Han kan och dermed göda
sina oskälige creatur, att dhe blifwa äfwenså feta som af kom eller
